Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1873, sida 3

(Insändt.) Vid Skådespelerskan Fru FREDRIKA NORDBERGS Graf. Låfver Gud! jag hamnen hunnit. Ser på mig! en liten tid Har jag möda haft och strid, Och stor hugnad har jag funnit. Gråt ej, efterblifne vän! Bud förenar oss igen. Srv. Ps. 482: 6. Var tyst, var tyst! Hör klockans toner ringa En helig grafsång, manande till andakt Och djup begrundning af vårt väsens intet. — Den sången säget sitt farväl till lifvet . Till alt hvad kärt har varit, stoftets foster! Till alt I älskat, alt försakat, allt F lidit, Den sången, ammad vid naturens hjerta På vingade färder till fridens boning, Blott ett den hviskar, det är försoning. Nyss stod ett Kf uti sin fulla blomning Och lofvade en frugt så rik och kärlig Af sinnets höghet och af hjertats adel, Alt var så solljust: ingen stormig oro Upgrumlat själens genomklara renhet, Ej någon ondska grott sig in i hjertats Rotfriska blomkalk och dess lifsmust sugit. En trofast måke sorgen lider Ty du gick alt för tidigt ifrån honom bort; Ja bitter är den tår han gråter, Dock hoppet hviskar: vi se hvarandra åter. Det sista hvilorummet reda är — Tre skoflar mull — det är sista kyssen, Som verlden ger, när evigheten För fridfull ande klarnar upp i ljuset ; Det är en hemlandston, som djupt vibrerar, Melodiskt klingar — kanske snart försvinner.