wi misshushålla, när wi af okunnighet låta alt frå på samma punkt, utan utweckling, utan förbätt: ring. Lätja och okunnighet äro i slägt med hwarandra; ty okunnigheten är intet annat än ett fo: ster af själens lätja. — J mina ögon är ingen menniska flitig blott derför, att swetten lackar från pannan. Jag will, att själen skall wara med. Ty det är just skilnaden mellan menniskans och dju rens arbete, att skapelsens furste uti hwarje syssla, äfwen den allra ringaste, fan och skall inlägga oc så en andelig kraft, medan djuren intet annat hafwa att komma med än fina muskler. OM fastän det går bra, när oxar gå framför plogen, går det doc ide bra, när en åsna går bakefter och styr. Sne da, grunda och ojemna plogfåror synas mig nä stan skurna i fosterlandets hjerta. Der man börjar med okunnigheten oh ombul: dar henne och ej will hafwa henne bort, der är det H fara, att wägen går nedåt. När jag hör en fader säga loch jag har alt för ofta hört det) till fin fon: Du behöfmwer ingenting lära dig, eller än wärre. Du får ej lärå dig någonting; ty jag har intet lärt oh blifwit lärd karl ändå, så måste jag bekänna, att det skär mig i hjertat. Ty ett sådant ord är icke blott ett uppror emot skriftens ord, hwilka förutsätta, att till och med onda föräldrar både kunna och wilja gifwa sina barn goda gåfwor, utan det utgör också en tros: bekännelse, hwars både första och sista artikel fä ger, att lifwets egentliga mål är, att man skall bli en rif karl. Att genom ärligt arbete efter sträfwa wälmåga är på intet wis något ondt; men det blir ett ondt, om det inkräktar på hjertats wäckelse oh andens högre Lif, eller om det wäcker fiendskap mot fina bälta hjelpare, kunskap och wett. Tag wishet till dig, säger Salomo, ty hon är bättre än guld; och hafwa förstånd är ädlare än filfmer. Men, såsom jag fade, denna förwända uppfattning af lifwet och isynnerligast af bondens och jordbrukarens lif börjar att ge med fig, ehuru det går långsamt, och de gamla åsigterna gifwa wika blott tum för tum. Men att dock wäckelse till ett nytt framträdt, derpå ser jag ett bewis, uti det nit för andelig förkofran, fom warit omiffänneligt hos de flesta af högskolans lärjungar. För att befästa edra åsigter uti detta stycke och för att gifwa eder ett sista minne af eder folkhögffolemins ter, mill jag derför på denna min fifta lektion, den sista gången, då jag talar tif eder, blida tilbaka på ett par punkter ur statshushållningen, hwilka wisserligen ide äro eder obekanta, men på hwilka jag dock wille, att J laden synnerlig wigt. Jag menar läran om det andeliga och lekamliga arbetet i deras förhållande till hwarandra. Arbete är nödwändigt här på jorden; ty, såsom det heter i ordstäfwet. Gud föder hwarje sparf, men han kastar ide födan in i boet. Wilja mi ide med kamp och möda tillegna of de omätliga rikedomar, som Han nedlagt i sin skapelse, få wi nog wara dem förutan. Men om wi nu äro får fom barn, hwilka i naturens lustgård löpa att plocka de blommor oc frukter, fom prunka omkring of, blir det en ny fråga, huruwida wi alla hafwa samma rätt att ploda peifg frukter som helst, eller om somliga äro gjorda för wissa barn, fomliga åter för andra. Nej, någon sädan åtskilnad finnes ide. Hwar och en har rätt til alt, fom han genom fin flit fan hinna att tilfämpa fig. Och förrådet räder ändå godt til; ty de flädar af jorden, hwilkas närande krafter människorna hittills gjort sig till godo, äro blott en bräkdel mot de sträckor, fom uptagas af urskogar och öde and. Meddelanden från allmänheten. Herr Redakkör!