Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1873, sida 2

Från Bartholomainattens tider. Historisk roman af Prosper MeErimee (Forts. från n:r 72.) Grefvinnan höll in sin häst, som ville följa Comminges, och lät honom gå i skridt. Hon red i början alldeles tyst, lyfte tid efter annan hufvudet och betraktade Mergy, som om hon velat tilltala honom; men derpå vände hon bort ögonen, som om hon blygts öfver att ej kunna finna på någon inledning till ett samtal. Då trodde sig Mergy skyldig att börja. oJag är mycket stolt, madame, öfver det företråde, ni gifvit mig .. äKHerr Bernhard ... kan ni fäkta ? ?Ja, madame, svarade han förundrad. Men, jag menar riktigt — riktigt väl? Bra nog för en adelsman, men utan tvifvel illa nog för en fäktmästare.? Men i vårt land äro adelsmänuen skickligare i vapnens bruk än till och med fäktmästarne sjelfva.? ÅJa, jag har verkligen hört sägas, att många af dem i fäktsalarne förspilla en tid, som de skulle kunna använda vida bättre annorstädes. Bättre? Ja, utan tvifvel. Är det icke bättre att underhålla sig med damerna?, sade Mergy leende, än att svettas och anstränga sig i en fäktsal??