Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1873, sida 2

Från Bartholomqinattens tider. Historisk roman af Prosper Mrimee (Forts. från o:r 71.) Kap. 10. Jagten. Ett stort antal rikt klädda herrar och damer sprängde i allariktningar omkring på slottsgärden. Ilornens klang, hundarnes skall, kavaljereruas stojande skämt, bildade ett för ett jägaröra lifligt och tilltalande, men för hvarje annat menniskoöra afskyvärdt virrvarr. Mergy följde mekaniskt sin broder öfver gården, och utan att veta huru det gick till betann han sig i närheten af den sköna grefvinvan, hvilken redan var maskerad och red en yster andalusisk häst, som stätligt stampade jorden och tuggade sitt betsel; men hon tycktes sitta lika bekvämt på hans rygg, som i en läustol hemma i sin våning, oaktadt det oroliga djuret skulle hafva tagit en vanlig ryttares bela uppmärksamhet i anspråk. Kaptenen närmade sig under förevändning att späuna till skumkedjan på hästens betsel. a6Se, der är min brodero, sade han halft sakta till amezonen, men dock högt nog för att höras at Mergy. Var ej hård mot den stackars gossen; han har varit vingskjuten sedan en viss dag, då han såg er i Louvreu. Jag har redan glömt hans nawn?, svarade honom temligen kort; hvad är det han heter?o