blickligen fick honom att åter glömma detsamma. Comminges stod med hatten i hand, bockade sig med en ytterligt retsam böflighet och sade till honom med sin honungslenaste stämma: ni önskar tala med mig, min herre?? Vreden jagade blodet upp i ansigtet på Mergy; han svarade genast — och med en röst, som var lugnare än ban vågat hoppas: ani har uppfört er oförskämdt mot mig, och jag fordrar upprättelse af er. Vaudreuil gaf honom en omärklig bifallsnick; Comminges rätade på sig, satte sin knutna band i sidan — en vid ett dylikt tillfälle oundvikligt nödvändig ställning — och sade med mycken värdighet: Då ni, min herre, framträder i egenskap at anklagare?, tillkommer det mig såsom anklagad? att välja vapen.? Nämn dem som passa er bäst.? Comminges såg ut, som om han ett ögonblick tänkte efter: Stötvärjan?, sade han, äär ett ypperligt vapen, men såren deraf kunna lätt vanställa en för hela lifvet, och vid vär ålder?, tillade han leende, är man just icke angelägen om att visa sitt hjertas utkorrade en skråma midt i ansigtet. Rapieren gör blott ett litet hål, men den är tillräcklig. (Han log fortfarande). Jag väljer då rapier och dolklGodto, sade Mergy och gjorde ett steg för att aflägsna sig. Vänta ett ögonblick, ropade Vaudreuil, ?I glömmen att komma öfverens om mötesplatsen. estoc, en stor, tveeggad värja.