Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1873, sida 3

stor uppmärksamhet. Det fanus ingenting, som bevisade att man talade om honom i denna grupp; men efter det hats barmhertige rådgifvare yttrat, kände Mergy en brinnande harm i sitt sinne. yJag skall söka träffa honom efter jagtes, sade han, ?och då skall jag tvinga honom ... Oh, uppskjut aldrig ett dylikt beslut; dessutom försyndar ni er långt mindre, om ni utmanar er motståndare genast efter förolämpniogen, än om ni gör det efter att hafva haft god tid till eftertanke. I ett anfall af häftighet, hvilket är en förlåtlig synd, bestämmer ni möteplats och tid för striden; och när ni så sedan slåss, är det blott för att ej begå den långt större synden att bryta ert ord. Men det är sannt! jag kommer icke ihåg; att jag talar med cn protestant. Huru det än är; så gör genast upp med honom om ett möte; nu skall jag gå och föra eder tillsammans. aJag hoppas, han icke skall neka att göra mig den afbön, han är mig skyldig-o ?Det är en villfarelse, som ni genast kan låta fara, min vän; Comminges har ännu aldrig sagt: jag hade orätt. För öfrigt är han en mycket galant kavaljer, som visst skall gifva er all möjlig upprättelse.? Mergy gijorde en ansträngning för att lugna sig och antaga en likgiltig uppsyn. Om jag blifvit förnärmad?, sade han, amåste jag hafva upprättelse. Hvilken den än må vara, skall jag veta att fordra den.o aFörträffligt, min unge vän. Det fägnar mig att se er så driftig i denna sak; ty ni vet ju mer än väl att Comminges förer en af våra bästa klingor. Det är minsann en adelsman,