Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1873, sida 2

då jag ser er i denna tanktolla ställnings tviflar jag ej på, att ni funderar på medel att skaffa er bämd.? lämd? på hvem?? frågade Mergy och rodnade ända upp öfver öronen. Har icke den lille Comminges helt nyss gifvit er en häftig knuff? Hela hofvet har sett det och väntar, att ni skall taga saken allvarsam. ?Men i en sal, der det är så mycket folk, kan det väl ej vara underligt, om någon kommit att stöta till mig mot min vilja.? Herr de Mergy, jag har icke den äran att vara närmare bekant med er, men er broder är min förtrogne, vän, och han kan säga er, att jag, så vidt det är mig möjligt, utöfvar Guds bud om att glömma förolämpningar. Jag vill högst ogerna inveckla er i en farlig strid, men på samma gång anser jag det för min pligt att säga eder, det Comminges alldeles icke har stött till er af oacktsamhet. Han puffade till er, emedan han ville tillfoga er en förolämpning, och äfven om han icke gjort detta, har han likväl förnärmat er. Ty då han tog upp grefvinnans handske, tillvällade han sig en rättighet, som tillhörde er. Handsken låg vid edra fötter, ergo hade ni ensam rättighet att taga upp och återlemna den . . . Men se nu, vänd er bara om, skall ni få se huru Comminges uppe i andra ändan af galleriet pekar finger åt er och gör narr af er.? Mergy vände sig om och blef varse Comminges; han stod omgifven af fem eller sex andra adelsmän, för hvilken han skrattande berättade något, hvartill de tycktes lyssna med