Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1873, sida 2

yttrande, bragte förvirringen till sin höjd hos den olycklige, som var föremål derför. aDet är min broder, madamer, svarade George med lägre röst: ahan har varit här i Paris blott i tre dagar; och han är, på inin ära, icke mer bortkommen än Lannoy var, innan ni åtog er att uppfostra honom. Grefvinnan roduade en smula. adet var ett elakt skämt, kapten. Man bör icke tala illa om de döda. Nå, räck mig nu handen; jag har något att säga er från en dame, som icke är nöjd med er.? Kaptenen tog vördnadsfullt hennes hand och förde henne till en fönstersmyg vid andra ändan af galleriet; men under det de gingo, vände hon sig ännu en gång om för att se på Mergy. KÅunu helt förbländad genom åsynen af den sköna grefvinnan, som han brann af längtan att få betrakta, men till hvilken han ej vågade böja sina blickar, kände Mergy ett lindrigt slag på skuldran. Han vände sig om och såg baron Vaudreuil, som fattade hans hand och förde honom åt sidan, för att, som han sade, tala med honom utan fara att blifva afbruten. eMin käre vänso, sade baronen til honom, ni är en ung man i dessa farvatten och vet naturligtvis icke huru ni skall skicka er här.? KMergy såg på honom med en förundrad blick. Er bror är upptagen och kan icke råda er; om ni tillåter det, vill jag träda i hans ställe. KJag vet icke, hvad som kan . . .. ?Ni har blifvit allvarsamt förnärmad, och