Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1873, sida 2

ga sig liksom en katts; hennes blickar blefvo som eld, och det var riskabelt till och med för den mest durchdrifne kurtisör att uthärda den magiska inverkan deraf. ?Grefvinnan af Turgis! Se bara hvad hon är vacker i dag! hviskade hofmännen. Hvar och en trängde sig fram för att kunna se henne bättre. Mergy, som stod så att hon nödvändigt måste gå förbi honom, blef så slagen af hennes skönhet, att han blef stående alldeles orörlig och först tänkte på att lemna rum för henne, när grefvinnans vida sidenärmar vidrörde hans jacka. Han märkte den rörelse han erfor, och kanske icke utan glädje. Hon nedlät sig att för ett ögonblick fästa sina sköna ögon på Mergys, som genast sänkte sig mot golfvet, i det hans kinder färgades af en stark rodnad. Grefvinnan log och lät i förbigående en af sina handskar falla framför fötterna på vår hjelte, som fortfarande orörlig och likasom utom sig — icke en gång tänkte på att taga upp den. Genast knuffade en blond man (det var ingen annan än Commiages) som stod bakom Mergy, häftigt till honom för att komma förbi honom, bemäktigade sig handsken, kyste den vördnadsfullt och öfverlemnade den till madame de Turgis. Utan att tacka honom, vände sig denna mot Mergy, som hon en stund betraktade med förkrossande förakt, och då hon blef varse kapten George vid sidan af honom, sade hon helt högt: Hör kapten, säg mig då, hvem är den der långa tölpen? Att döma efter hans böflighet måtte det säkert vara en hugenott. Ett allmänt skratt, som framkallades af detta