Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1873, sida 3

Nå ja, ni kan ha rätt! Tänk er då en helt ung man, för öfrigt rätt välskapad, man med hufvudet något neddraget mellan skuldrorna; han sträcker fram hals och hufvud; väsan är något för tjock; han har långa och tunna läppar, och öfverläppen skjuter något framom den undre; han bar gulaktig ansigttfärg, och hans stora, blågröna ögon se aldrig på den han talar med. För öfrigt läser man icke ordet KBartholomeinattens eller något dylikt skrifvet i hans anlete. Alldeles icke; hans ansigte är snarare dumt och oroligt än hårdt och grymt. Ni kan få en ganska lefvande föreställning om honom, om ni tänker er en ung engelsman, som ensam träder in i ett stort sällskap, der alla utom han sjelf slagit sig ned. Han passerar två rader eleganta damer; söm tiga då han går förbi. Han hänger upp sig i den enas klädning, stöter till den andras stol, och lotsar sig slutligen med mycken möda fram till värdinnan, men först då upptäcker han, att han genom att oförsigtigt stryka armen mot hjulet, när han steg ur vågnen, har fått dem öfverstänkt med med smuts. Ni har säkert en gäng sett dylika förfärade miner, måhända har ni sjelf varseblifvit dem i någon spegel; innan verldserfarenheten gifvit er säkerhet i ert upptredande och . . .? Men Katarina af Medici då? aKatarina af Medici? Fy för tusan, henne har jag icke tänkt på. Jag hoppas det är sista gången jag skrifver hennes namn; hon är ett fetlagdt, ännu, som det tyckes; friskt fruntimmer, hvilken, som mau säger; ser bra utför sina år, med tjock näsa och som kniper till