Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1873, sida 3

53 4 Tidningsöfwersigt. Lotsningen i Öresund gifwer Helsingborgs Tidning anledning till foljande uttalande: Lotsningen i Sundet fortfar att wara famtalaämnet härstädes oc är en fråga, fom otwifmelattigt förtjenar att skärstådas från alla sidor. Jfrån första stunden af lotsföreningens tillwaro uttalade mi twifwelsmål, huruwida danskarne skulle tillåta den att besörja lotsning genom danska farwatten, men det kunde då knappt tänka sig alla de förwecklingar, till hwilka detta olycsaliga lotopatent gifwit anledning. Danskarne åberopa sin rått att lotsa i danska farwatten, oc) det är omöjligt bestrida denna rätt, då en stat har en internationel förpligtelse att uprätthalla sitt lotswäsende, wilket icke skulle kunna ske, om lotsningen wore fri; men å andra sidan kan det icke heller bestridas, att fartygsdefälhafware ide hafwa någon förpligtelse att taga lots genom Drogden, hwaraf följer att de torde få taga hwem de wilja och allra sist de danska lotsarne, hwilka under loppet af flera är warit i hög grad försumlige och nästan alltid lätit fartyg wänta tills det behagat dem gå ut. Wi ha hoört flera fartygsbefälhafware anse lotsstationen wid Kullen för en ren wälgerning dels för lotsningen genom den farliga passagen mid ine loppet till Sundet oh dels för att slippa de befväma danska lotsarne, hwilka ofta wisat fig sturska och omedgörliga. Det sätt, hwarpå danska myndigheterna nu wilja uprätthälla den nya lagen, är nästan komiskt, om icke saken hade en allwarsam sida. Regeringen bar lagt ett örlogsfartyg wid Drogden — en fars led mellan Seland och Saltholmen och den enda, som lämpligen fan passeras — och man visiterar alla fartyg för att söka efter swenska lotsar, hwilka betraktas som ett slags krigskontraband. Finner man någon, tages han genaft med wäld och föres bort för att — -mulkteres, d. w. s. afpressa honom de 5 daler dansk, som äro hans löfen. Men icke nog dermed, man behandlar honom som en stor brottsling od) danska polisens förfarande mot honom är i högsta grad klanderwärdt. Men ide nog med, att man tager honom på öppen fjö, fåledes in flagranti, det lär för ett par dagar je ban händt, att en lots, jom fom med ångbåten til hamn, blef af någon fjåare utpekad, politiet blef hemtadt och karlen fördes mot sin wilja iland och trakasserades. Dessa i förening med förutnämda fall, då twå lotsar togos wid järmvägsftationen, äro ett uppenbart wald, mot hwilket fivenska regeringen mäste skrida in, få wida den mill bewara sitt anfeende att funna skydda swenska undersätar. Wi antaga alldeles ide att Swerige behöfwer upträda med wäpnad makt, utan endast att wär utrikesminister fullgör sin skyldighet, så att saken blir ordnad och de swenska lotsarne få weta, om de ega rätt eller icke att lotsa genom Sundet, från Kullen till Falsterbo. Att man här tagit saken allwarsamt, är i sin ordning, ty wi ligga dessa obehagliga mwåldsbragder närmast. Wår handelskår har wid detta, som wid andra dylika tillfällen wisat en wacker Hålls ning, som förtjenar fullt erkännande. Som ett litet prof fan anföras, att en dansk handelsrefande, fom förut gjort stora affärer här på platsen, för ett par dagar sedan fom hit, men öfweralt, lifjom genom en tyst öfwerenskommelse, fit han samma swar, att de ingenting behöfde. Om wåra resande till Köpenhamn någon tid ide behöfde köpa något wid Östergade, skulle wi på detta fätt lära danskarne, att mi ide behöfwa dem och att mi förakta denna lumpna näringsafund och det smäsinne, fom de ständigt ådagalägga mot fivenskarne.