Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1873, sida 2

Från Bartholomainattens tider. Historisk roman af Prosper Merim6e (Forts. från n:r 66.) Men, mina vänner! huru många är det bland eder, . som, när I sålunda anfallens i ters och kvart, med hugg och stöt, kunnen parera alla fiendens utfall? Jag bar sett mer än en hjelte blifva kastad till marken och då är han förlorad, om han icke tager sin tillflykt till förkrosselsen eller contritio cordis! och detta sista medel må han snarare tillgripa för tidigt än för sent. I menen, I hofmän, att ett peccavi är lätt sagdt. Ack, mine bröder, huru många stackars döende skulle ej vilja säga peccavi, men rösten sviker dem, och vips så har satan snappat bort själen; vill någon gå stad och hemta den, så var så god!? Broder Lubin fortfor sålunda en stund att gifva fritt lopp åt sin vältalighet, och då han lemnade predikstolen, anmarkte en AQLiebhaberaf vackert föredrag, att hans tal, som blott varat en timme, inneböll åtminstone femtio dylika pointer och kvickheter af det slag, som jag nyss anfört. Katoliker och protestanter hade lika ifrigt applåderat talaren, som länge blef stående på predikstolen, omgifven af en ifrig skara, som ifrån alla sidor kom för att hembära honom sin hyllning. Under predikan hade Mergy flera gånger frå