Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1873, sida 2

limmade, men nu voro nedrökade och svarta, med de brokiga silkestapeterna i den våning han nyss lemnat; när han eriurade sig madonnan i sin broders 7oratorium?, och här blott såg en gammal helgonbild framför sig på väggen, föll en temligen ful tanke honom in. Denna prakt, denna elegans, damernas ynnest, konungens gunst — kort sagdt alla dessa ting, som hos ett ungdomligt sinne väl kunna väcka lust till besittningen af dem, hade kostat George blott ett enda ord, ett ord, som var så lätt att uttala, ty det var ju nog att det utgick från läpparne! man gjorde sig ju icke besvär att undersöka hjärtedjupet. Strax kom han att tänka på namnen på flera protestanter, hvilka genom att afvärja sin tro svingat sig upp till de förnämsta hedersposter; och då djefvulen förstår att smida sina vapen af allting, rann parabeln om den förlorade sonen honom i hågen, men med den egendomliga moraliska tydniog att man skulle sätta vida större värde på en omvänd hugenott än på en ståndaktig katolik. Dessa tankar, som i ständigt nya former och likasom mot hans vilja uppstodo hos honom, beherskade honom så helt och hållet, att de slutligen väckte hans leda. Han tog en bibel från Geneve, som tillhört hans moder, och läste en stund deri. Då ban lade boken ifrån sig var han lugnare, och innan han somnnde gjorde ban sig sjelf den eden, att lefva och dö i sina fäders tro. (Forts.)