summa sin pligt, lär wäl intet annat hjelpa, än att engelska och tyska konsulerna, t. ex. i Malmö herrar Flensburg och Hallbäck, hwilka båda refommenderat Öresunds lotssällskap, anmäla för de respektive regeringarne danskarnes trakasserier i Sundet samt att England och Tyskland fordra rät: tighet för fina sjöfarande att för lotsning i Oresund anlita hwem de wilja och ej twingas att taga danskar. Wi för wår del instämma deri fullkomligt med O.P. att det tillhör swenska regeringen att med kraft och allwar göra Sweriges rått gällande i denna sak. Bästz och i alla hånseenden önskligast more, om detta twistefrö få snart fom möjligt undanröjdes genom öfwerenskommelse emellan swenska och danska regeringarne, och derigenom tillfälle afklipptes för en tredje mellankommande part att blanda sig i saken. G. ÖH. T. Åter religionsförföljelse. Under denna öfwerskrift berattade wi i förra numret om ett miflyckadt försök af en prestman i Skäne att hindra baptisterna från att anlägga ffolor och tillägga i dag af kyrkoherden Nymanssons redogörelje för saken ur Kriftianftads-Bladet nedanstående: Att kyrkoherden B. Andersson i Oppmanna taps pade i det betanta religionsförföljelsemalet, som mot några baptister blifwit anstäldt derföre att de utan presterligt biträde i kyrkogard jordat de jordista tvarlefworna af en gumma, som i lifstiden undans bedt jig att äfwen efter fin död blifwa med pre sterlig tjenstgöring beswärad, är genom tidningen förut betantgjordt. Man skulle förmoda att, äfwen om samma tyrkoherde ide ännu tappat fin förföljelfelufta, han ide widare skulle blottitälla fig själf och nedsätta kyrkan och presterskapet genom att ytterligare beswära allmän äklagare med att nöd: gas till prestens skam upträda uti ett nytt religionsförföljelsemal; men je här huru medeltidens religionsåsigter söka winna burskap mot slutet af det nittonde århundradet. De anmärkningar, som här göras, äro endast emot ordföranden i Oppmanna skolråd; ty ännu bar jag ide funnit att någon religionsförföljelje widtagits af ett fyrtoeller stolräd, uti hwilket ord: föranden warit mot annorlunda täntande fördrag: jam, och derför will jag tro att de walda ledamöterna i Oppmanna stolrad, derest de ide af annan person upeggas, odså äro religiöst afseende förs dragsamma. Sr MR. afslutar fin upsats med nedanstående be: bhjärtansmärda reflexioner och erbjudande, fom hes drar presten och manniskau: Da jag fett att prester handla få fom om de tillhörde den gamla tiden, har jag mången gång warit frestad att utgå från en tyrka, som, under det den sager fig tro på den förföljde Kristus, fö fer att behalla religiösa twångsoch förföljeljelagar och påkallar statens hjelp för att få allwarligt tänkande od) troende personer anklagade, bötfällde och till och med bespisade med watten och bröd, derför att de äro få upriktiga, att de bekänna den tro de ega; men jag har beslutit att stanna kvar inom den kyrka, som arbetar på fin egen undergång, wetande att den sanna kyrkan blir ewigt beständande. Det är bättre att utdrifwas, än själf gå ut. Jag har oc beslutit att med de krafter och medel, som stå mig till buds, söka motarbeta religiöst förtryck och werka för kyrkans frigörelse från menligt förmynderskap, att religionen och def utöfning må blifwa människans fria hjärteoch samwetssak. Tankez, tros och bekännelsefrihet bör tillkomma både dem fom lära och skola läras; att lära själf och lära andra bör mwara en fysfeljättning för hela lifwet, derför måste oc den ene för: låta den andre, äfwen hwad det religiösa lärandet angår, ty människorna äro ide maskiner, utan perjoner. OM derför will jag ide klandra någon der för att han har en annorlunda beskaffad religiös tro än jag, blott bedja en hwar att, så wida han will wara en kristen, han, om han ide tan gagna, åtminftone ide förföljer eller skadar dem, som med honom hafwa olifa tro.