predikanten, eller rättare, fyllde den paus, som han med vilja gjorde. v. . Ja Guds död och heliga pina, fortsatte franciskanen i den andäktigasts näston, rhar frälst och befriat oss från helvetet. Deana gång afbröts han afett allmänt skratt. Beville drog pungen ur sitt bälte, skakade den på ett i ögonea fallande sätt framför predikanten och medgaf sålunda, att han förlorat. aNå väl, mine brödern, fortfor pater Lubin utan att låta sig bekomma, ?se nu ären I riktigt glade, ej sannt? Vi äro frälsta och befriade från helvetet. Se, det är sköna ord, tänken I; vi behöfva blott lägga händerna i skötet och glädja oss, Vi äro fria för den stygga helvetets eld. Hvad skärselden angår, är det blott brännsåret af ett ljus, som läkes med en salfva af ett dussin messor. Upp, låtom oss äta cch dricka och göra oss goda dagar! Ack, förbärdade syndare, som I ären! Huru räknen I? Hören I, det är broder Lubin, som säger det, I gören sannerligen upp räkningen utan värden. I tron då, I herrar kättare och hugenottiserande hugenotter; I tron då, säger jag, att det är för att befria er från helvetet, som vår Frälsare godvilligt låtit korsfästa sig? Hvilket dumhufvud skulle han då icke hafva varit! Ha, ha, ha; ja i sanning måste jag icke le! Skulle det hafva varit för dylikt pack, han utgjutit sitt dyra blod! Det hade, med respekt sagdt. varit att kasta perlor för svin; men i stället kastade vår Herre svinen för perlorna; ty perlorna äro i hafvet, och vår Herre kasta