Sundswall den 7 Jnni. Du har således warit twenne terminer på folkhögskolan i Hindfjolm — hwad fick du lära der? Jag fick lära att wara människa. Dessa ord wexlades under en resa i Danmark mellan en swensk litteratör, och hans körswen, en ung man med ett godt och wänligt utseende. Att wara människa! War du då ide människa förut? Jo, jag war; men jag saknade en klar insigt om mina pligter och min bestämmelse. När jag hade god mat och wackra kläder, samt fick delta i dansen på söndagskvällen, så tyckte jag mig ha nog. Jag wiste ingenting om mitt herrliga fädernesland. Skyarne swåfwade öfwer mitt hufwud, winden smekte mina finder, eller tjöt i knutarne, blommorna strålade i solens ljus, bäcken susade, och den unga danska flickans ädla gestalt tedde sig för min syn, utan att jag derwid hwarken tänkte eller kände något godt eller uphöjdt; men ser ni detta är ide att wara människa. 2Att wara männiffa, fortfor han, det är att wara god och wälwillig, att funna fröjda fig öfwer det goda, sanna, rätta och sköna, hwar eller hos hwem det uppenbarar fig, att funna under: kasta sig försakelse för sitt fädernesland, fin fom mnn och fina medmänniskor, att gerna oh af egen drift förlåta oförrätter, att ega förmåga att fe Gud i hans werk och erkänna hans milda fader: liga försyn, fom sträcker fig millioner århundraden tillbaka i tiden och til aflägsnaste delar af merldaaltet, af hwilket wårt klot allenast är ett stoftgrand. Och detta alt lärde du mid folkhögffolan ? Ja, oh genom umgänge med goda fridälskande och kunskapssökande män lärde jag mig fjälf att bli sådan fom de, oh nu är jag så lycklig fom någon människa pa jorden kan wara, ty jag äger en familj, der endast kärlek oh frid får inträda; och för alt detta har jag att tada folkhögskolan, denna härliga danffa inrättning. Wår resande landsman berättar widare, att han wistades en dag i den unge mannens hem. Der war blommor och mår utanför, men der mwar ocfå blommor och wår inomhus. Der war hustruns far, en gammal man, med blidhetens och mälhviljans kännetecken på fin panna, oh hwars hwita hår vitnade om frid. Det war en af gamle Grundtviga wänner, en beundrare afdet lefwande ordet. Der war en gammal kvinna, som gick tyst omkring och gjorde wål, en rådgifwerska för de nödstälda. Der war en ung skön kvinna, som i sin enkla drägt wisade sig som hemmets goda engel. Der war den unge arbetarn, som fått lära att wara människa. Der woro drängar och pigor, som under lediga stunder studerade Danmarks fornsagor och mid fis dan af evangelium sjöngo fosterländska sånger, oms wäxlande med Grundtvigs salmer. Öfwer alt fans wänlighet. Der, i den familjen, rådde Guds rike på jorden. Sedan dess — så fortfar berättaren — har min största önskan warit att kunna lära mig Satt wara männijfa. Oh när jag fett gatans afskum samlas inom krogkyffen i staden, sa har jag tänkt: Hwilfen skada att de ide lärt fig att wara människor! När jag sett den idoge arbetarn, den kraftige mannen bära sina dyrt förwärfwade pengar till dryckenskapens offeraltare, få har jag suckat: Åom han lärt att wara människa, få hade sådant ej skett. Når jag fer okunnigheten yfwas, afunden frodas, högfärden florera, drygheten swälla upp fig, få tänfer jag: Åhwarför har man ide allmännare lärt att wara människor? Når unga kvinnor förnöta sin tid och förstöra sina fäders förmögenhet på att pryda sig efter det galna och smaklösa modets alla nycker och derigenom afskräcka de unga männen från äktenskap, så finner jag det mycket beklagligt, att den unga bildade kvinnan få litet lärt att wara människa. Hindholm är Danmarks näst äldsta och mest ansedda folkhögskola. Den förestås af den utmärkte folkwännen löjtnaut Chr. Nielsen.