Norrländska Korrespondenten – 5 juni 1873, sida 3

Ritsdan är slut! Mins J hur ödet Er förde tillhopa adertonhundra och sjuttiotre? Jo, jo — nog mins I de .:. mins nog hur det gid te. Allmänna ropet gid marsch genom landet: 7Må nu ej walet jå tillgå på jue ! Men vigilörerne sågos åt ropet le. Wilen dod, förtretliga minnen! Något sägnar dod än wåra sinnen; Ty når walet war slutat jrågdes oss: behagen I ett glag?2 Det war upslaget till ett non plus ultra ritsdagebmanstkalas, Nled: Stål för den blomstrande mår, Som framgår i den waldes spår, Öutårv! Aiködaen är slut! men i grumliga runor def protokoller — de finnas dod kvar, Uti archivens djup — guldet, förent med flagg. Un egoismen har nallats tribunen, djerjware näftan än fordom han war: Hissar ännu med hopp trotsigt fin swarta flagg. Wisst tyas jrågornas lösning bli märre, Apparenserna årligen järre, — Men hwad säterhet ges, — att bördan ej sördelas käre till flut, Och att arbetet får den plats, som guldet innehaft sörut. Ja — komme de lyaliga är! plutus, jom gud, då hwila jär på bår. Riksdarn är slut! och def pratsamma gubbar pada od tada och buga och le. Toljhundra trigare såsom eskor: de fe, Lörst dod en stor nebulosja gått jönder, bländande skön, midt i hopen; men we! Ale ingen knusslare Har någon wänlig se. Tod revange lär på ödet I taga 3, som för stjernor ej wisat ar jwaga; Ty i Medborgarn tommer Ert konterjej, det tan då ej flå fel; Fåsom utmärtt medborgare fån I der Er afundswärda del. Öch jen i ritsdagens archiv Ur Et beredt — ett. ewigt lif Der blij. (Bl. L. T.) Jonas.