Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1873, sida 2

den i likgiltig ton, ty han var van vid dylika uppträden; om vakten ginge förbi kunde de afbryta dessa adelsmän och skada husets anseende. viljen I då slåss i en matsal som fulla landsknoektar?? fortfor George, som ville vinna tid, vänten dock åtminstone tills i morgon.? ?Tills i morgon! Välan!? sade Rheincy och gjorde en rörelse som för att sticka värjan i slidan. aHan är nog rädd, vår lille chevalierp, Vaudreuil hånfullt. Strax sköt Rheiney dem alla åt sidan och störtade öfver sin fiende. Begge anföllo hvarandra med raseri; men Vaudreuil hade fått tid att omsorgsfullt linda en servett om sin venstra arm, och han begagnade sig deraf med behändighet för att parera huggen, medan Rheincy, som försummat att vidtaga ett liknande försigtighetsmått. strax vid första utfallet fick ett sår i venstra handen. Emellertid underlät han icke att kämpa med mod, ropade på sin lakej och begärde sin dolk. Båville hejdade lakejen och påstod, att då Vaudreuil ingen dolk hade, borde icke heller hans motståndare hafva någon. Några af chevalierns vänner gjorde invändningar häremot; häftiga ord vexlades, och utan tvifvel skulle duellen hafva öfvergått till en allmän strid, om Vaudreuil icke gjort slut derpå genom att fälla sin motståndare, som redan var sårad af ett farligt stygn i bröstet, till golfvet. Raskt satte han foten på sin motståndares värja, för att hindra honom att åter taga upp den, och höjde sin egen för att gifva honom nådestöten. Duellagarne medg åfvo denna ryslighet. (Forts.) sade