Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1873, sida 2

nya slaskor, som snart satte sällskapet i den muntraste stämning. Inom kort blef samtalet mer högröstadt och Mergy drog fördel af larmet för att tala med sin broder, utan att gifva akt på det som föregick omkring dem. De blefvo störda i sitt egendomliga samtal, då man var vid slutet af andra rätten, genom stojet af en häftig ordstrid, som nyss uppstått mellan två af gästerna. kDet är osanninglo ropade chevalier de Rheincy. Osanning! upprepade Vaudreuil i samma ton och hans af naturen bleka ansigte blef nästan likfärgadt. äDet är den dygdigaste, den renaste af alla kvinnoro, fortfor chevaliern. Vaudreuil log bittert och höjde på skuldrorna. Allas ögon voro fästade på de båda spelande i denna scen, och hvar och en tycktes under tyst neutralitet vilja afbida stridens utgång. Hvad är det fråga om, och hvarför detta allarm, mina herrar? frågade kaptenen, som alltid var redo att motsätta sig hvarje fredsbrott. äDet är vår vän, chevalierny, svarade Böville lugnt, som vill påstå, att den sköna damen af Sillery, hans älskarinna, är en oskuld, medan vår vän Vaudreuil påstår, att hon icke är det, och att han vet något derom.Det allmänna skratt, som framkallades genom dessa ord, bidrogo endast att föröka Rheincys vrede; med ögon som flammade af raseri, såg han både på Vaudreuil och Berille. kJag kunde lätt visa er några af hennes brefs, ropade Vaudreuil.