Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1873, sida 2

vi alla känna, gick i kyrkan i Orleans endast för att se på en notaries hustru; ja, det var vid min salighet en ståtlig kvinna. Det riktigt vattnas mig i munnen, blott jag talar om henne. Detta lyckades honom också; ty lyckligtvis hade en af hans vänner, en hugenott, sagt honom det ord han borde nämna för att slippa in; han kom också io i kyrkan, och jag öfverlåter till er sjelfva, mina herrar, att gissa huru vår kamrat använde sin tid i mörkret. Det är omsjligt, sade Mergy torrt. Omöjligt? Hvarför är det omöjligt ?? Derför att en protestant aldrig skulle kunna begå den lumpenheten, att föra en papist till en predikan.? Han fick endast ett gapskratt till svar. Ha, ha! skrattade Vaudreuil, ni tror att emedan en karl är hugenott, kan han bvarken vara tjuf, förrädare eller medlare i kärleksaffärer.? ?Han är ett guds ord från landet! ropade Rheincy. Om jag ville hafva ett bref öfverlemnadt till en hugenottska?, sade Båville, skulle jag vända mig till hennes predikant. ?Det är utan tvifvel derför?, sade Mergy, att ni är van att gifva dylika uppdrag åt era egna prester. Våra prester!? ropade Vaudreuil blossande at vrede. Håll upp med dessa tråkiga strider, afbröt honom George, som märkte den för motparten kränkande bitterheten i hvarje nytt svar; låtom oss lemna hänghufvudena af alla sekter i fred. Jag föreslår, att den förste som härnäst