äsigt och önskan har inträdt, då frågas: är det lämpligt att på sådan grund egna honom en bhedersbewisning? Möjligen skulle någon nu funna göra den an: märkningen, att det wäl ide är af nöden att håla fig få strängt till uttrycken i den föredragna motionen och att konung Karl XV dock wål warit åtminftone det nya riksdagsskickets grundläggare. Jag för min del wågar bestrida äfwen en sådan upfattning. När representationsreformen genom fördes, då hade det swenska folket uti ett halft århundrade arbetat på denna reform. För att ide tala om äldre uttryck af missbelätenhet med ftåndss representationen och äldre förslag om dess förän dring och utwidgande, sådana som framträdde redan 1719 och som sedermera då och då gåfwo sig luft, t. ex. uti Thorilds bekanta ytrande, att Sweriges fyra stånd äro dess obeständ, wil jag här erinra om att konstitutionsutskottet uti dess memorial den 2 juni 1809 med förslag til regeringsform erkände för rättwis od billig den fordran, som då blifwit framstäld, om representationsrätt för !ofrälse jord: egare och bruksidkare, ehuru utskottet doc, enligt sin förklaring, ide hade kunnat i en sådan hast ups göra ett förslag dertill — Regeringsformen utarbetades, som wäl bekant är, inom twänne weckor — och widare att samma konstitutionsutskott i sitt ftändigt minneswärda betänkande af den 24 mars 1810 erkänner, att Luti ståndsfördelningen låg större delen af anledningarne till det missförständ, det uppehåll och den oordning i ärendenas gång, ändtligen till de ståndstwifter, fom få ofta söndrat nationen, skakat samhällsordningens grundwalar och fulftörtat statsförfattningen?, hwarför detta samma fonstitutionsutskott framlade grunder til en ombildning utaf swenska nationalrepresentationen, grunz der fom funna sammanfattas i följande beftämmel: fer: samfälda wal, twänne kamrar och årliga fam manträden. Detta fitt arbete teftamenterade 1809 års män, såsom nyss siterade konstitutionsutskott sijälf ytrar fig, till granskning för den uplystare delen af swenska allmänheten od fom en beredning för framtida riksens ständers lydligart bemödanden. i OM huru har sedan dess det testamentet blifwit wårdadt? Sedan 1815 ärs riksdag beslutit att afbida förberedande statistiska undersökmngar, äteruptogs frås gan af 1817—1818 års riksdag; och denna fräga, frågan om en ombildning af fivenffa nationalrepresentationen, sysselsatte federmera famtlige rifadagar under ett halft sekel. Hela generationer, som nu gått bort, ha sålunda arbetat på denna frågas lösning. Widare mill jag spörja, om man ide måfte ers känna, att det finnes ännu lefwande swenske män, hwilka äro mera förtjente om den lydligen genoms förda representationsförändringen än framlidne konung Carl XV. Jag tror ide, att man skall säga nej till den frågan. Likwäl, om det ifråga sattes att på ett utomordentligt sätt egna dem fin hyllning, skulle jag anse att här funnes fog til någon betänksamhet. Ty uti historien om denna reform finnas numera bortglömda eller halft förgätna nanm, hwilka såwäl fom något annat för tjena att ihågkommas, deras namn, hwilka under swärare tider högt burit reformens baner, deras, hwilka ide kunnat wänta att sjelfwa få uplefwa segerns dag, deras, som, för att anwända ett ord af en frejdad häfdatecknare om en af den Holländ ska fristatens grundläggare, för att handla ide behöfwa hoppas och fom, äfven utan att tro på framgången, warit redo att gå dit rättwisan och sanningen kallade dem. Desse män äro reformens werklige grundläggare; ty i sanning, hwar stode wi, om de ej warit till? Man minnes wäl för öfrigt hwad som ytrades uti den kungl. propositionen den 5 januari 1863 med förslag till ny riksdagsordning, att grunden för den gamla representationen redan more wittrad, att en ombildning af den swenska national: representationen högt påfallades af en allmän mes ning och att riksens ständer borde högsinadt offra såwäl gamla råttigheter fom nya anspråk. Då jag wil, ätt den historiska sanningen hälles i helgd — och för egen del är jag öfwertygad att dermed läter fig wål förenas tillbörlig erkänsla emot framlidne konung Carl XV, likasom jag wet att han i lifwet rönte denna erkänsla — då ja mill att den historiska sanningen ifall hällas i helgd, så kan jag för min del icke gilla det förslag, som här föreligger. Jag respekterar andras olika äsigt i detta fall, men jag fordrar detsamma tillbaka för den afwikande mening, jag härmed har anhållit få i protokollet förwarad. Också ett hinder för värnepligtens utöfvände. J Kristianstads Allehanda läses: Ånglingen O. Andersson å n:r 1 Barkhult i Hörja focken har till kon. befhde i länet ingifwit en skrift, hwari han, som i år skolat undergå första årets bewåringsexersis, men mid mönstringen blifwit dertill förwågrad af den orsak, att han, på arund act reliajös äfmertnaelse ej hljfmit köonfjrme