Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1873, sida 3

ses sU. U Meddelanden från allmänheten. Herr Redaktör! Haf godheten lemna plats för följande Ebwoar till Genmäle. i Radjam för det att hr komministern haft godbe: ten genmäla mig, står jag dock fast i mina åsigter mer än hans anförande på nylterhetsmötet, mer än den öfriga delen af hans genmäle fmärtade det mig att höra honom säga, att när Kristus fade: lälsker edra owänner — — — görer wäl emot dem fom eder hata — —7, få handlade det om den enskilde, men alls ide om samhället. Brottslingen är dock oftaft ett offer för famhället. Det är dess bristfälliga skolor och dåliga up fostringsanstalter, def urattlåtenhet att taga mård om den utan skydd upmärande telningen, fom för fer brottet och lasten med deras talrika offer! Skulle då samhället straffa i hämnd oh ide i kärlek? Tror då hr komministern att Kristus skulle förs törnas om samhället tog brottslingen i sin wärd, ide för att hämnas en liven oförrätt, eler för att pina och plåga honom, eller för att låta honom känna att det ide bär swärdet förgäfwes, — nej ide derför, utan fast hellve för att föka ffilja fynden från syndaren; låta denne fänna ide fin makt utan fin rättwisa, ide fin hämnd utan sin kärlek, sökande ersätta en moders felande råd oh en far ders förmaningar och på sådant sätt återföra den förlorade sonen! Jcke kan ni wäl tro att detta sätt att skipa rättwisa eskulle medföra högst wådliga följder för samhället och den enfilde ? Widare. Man fan antaga fom regel att brottas lingen aldrig tänker på straffet, oh om han tänker derpå hoppas han altid att undslippa detsamma. Som ingen gör det onda för dettas egen skull, utan af hämnd eller egennytta eller andra pasjioner, få antager jag att brottslingen behöfwer all den kraft och det skarpsinne han befitter för att genom hemlighetsfullhet eller flykt draga nytta af sitt brott. Det låter således ide gerna tänka fig att han strax före brottet skulle berusa fig för att sedan tända milda känslor i domarens bröst. Ör komministerns försäkran att han med fitt uttalande ide åsyftade domen öfwer Wasell finner jag ingen ting betyda. Här förelåg ju ett färskt exempel på de af honom klandrade domfluten; och jag betmiflar hans förmåga att funna öfwertyga någon det Gud, samhället eler den enskilde skulle funnit sig mera tillfredsstäldt, om denne olycklige blifwit dömd till tio i stället för twå års straffarbete. Mycket . wore att tillägga, men hr komministern och jag fe saken ur alt för olika ljus, för att mi skulle funna öfwertyga hwarandra. J nykterhetsfrägan. Till Redaktionen af Norrländska Korrespondenten. Herr Redaktör! Öfwer det nykterhetsmåte fom, tad mare arbe tareföreningens styrelse, föranstaltades den 4 dernes, will jag härmed anföra min åfigt enligt föl jande, för hwilket hr Tit. torde godhetsfullt lemna rum i fin ärade Tidning. Ehuru mid mötet närwarande och intresserad för dess högst nödiga beslut kunde jag dock ej, fås som ostuderad i språköfningar, begära ordet bland en hop språkkunnige män. I:o. Mig tyckes att det är wäl klart för hwar och en, som will taga den allmänna ställningen i öfwerwägande, att största orsaken til (jag will ej säga bränwinssupandets blott) utan dryckenskapens ohejdade tilltagande är, den förfärliga tillökningen af, ide allenast bränwinsutskänkningsställen, utan oc de ej mindre förledande öl: oh minförfäljnins garna, fom få wäl på landsbygden, fom i staden, öfwer alt utställas förledande för alla, fom ej fats tat den rätta kristendomens grundsatser att beherrs ska sitt onda fött, med dess lustar och begårelser. 2:0. Atgärderna för dryckenskapens hämmande, hwilka framssäldes i ffiljda åsigter, anser jag fors dra samma åtgärder fom andra sjukdomars botande, nämligen att få mycket möjligt är häfwa orsakerna till dess upkomst, hwilket måhända til någon del kan (genom enig samwerkan) göras i staden hwars samhälle mycket orätt far skulden för allt otyg fom den råa massan från omfrinaligs gande kommuner och arbetsplatser bedrifwa. Men att werka något för dessa platser wore i första rummet, att betaga de winningslystna inom foms munerna fin frihet att ockra på andras lättsinne; men det säkraste medlet wore likwäl det af herr Hultman anförda, nämligen att alla arbetsgifware blefwe ense om att ide antaga någon i sitt arbete, fom ej är känd för nykterhet, eler fan lemna be wis derpå. Detta blir milt af de flefte emotsagdt, derför att det derwid skulle blifwa brist på arbes tare, men det skulle blifwa twärtom flera ordentliga arbetare, få att mycket mera och bättre arbete kunde utföras af hwar och en, fom derigenom skulle börja täfla med hwarandra om att wara nykter