Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1873, sida 3

domaren nå åsyftade målet utan att gå så rakt derpå och frågade: . Hade Ni sällskap hem från staden? men Ö. blef genast fåordig och swarade endast: Wet ej! ). Gif Öjilund land eller sjöwägen? Ö. Mins ej; ffa låta det wara osagdt. D. Söp Östlund under hemwägen? i i Det wet jag ej; jag brukade alltid supa Här, jag hade köpt bränwin. — Med hårfull ton tillade Ö.: Fag urdrar just hwad man annars ffa köpa bränwin för? D. Huru dags gid ni från staden? Weett ej. Å Östlund har ju sagt, att han kommit hem ent? O. Nej, jag har sagt, att jag wet ej när jag kom hem. D. Låg Östlund någorstädes på wägen från staden? O. Wet ej. D. Hade Ö. supit sig full? Det är troligt. D. Swad sade Östlunds hustru, när Östlund kom hem? . Det är en sak jag ej wet. D. Men ni har faat till fommisfarien Hel: man, att Ni wid hemkomsten talade med henne. Ja, när man blir öfwerfallen af en mängd folk, få får man wäl säja hwad di will att man ska säja; de bli inte nöjda förr. D. Förebrädde hon Östlund, att han war full? . Ja, det gjorde hon wäl, om hon talte med mig. Af gammalt infeende wet jag att Hon bru: fade gräla på mig. D. Men här i denna rapport omtalas huru Öftlund wid polisförhöret noggrant beskrifwit alt? Mins Östlund ej någonting als nu? Ö. Mitt ja oh mitt nej duger til intet. D. Hwar ftår det ffrifwet? En sannfärdig bekännelse kan twärtom lända till Östlunds eget bästa och Ö. har ju en gäng bekänt. Dom måtte säja hwa dom will. D. Det fins ingen anledning tro, att de diktat på Östlund det som står hår i poliskommissariens rappot. Ä Jo, det kan nog wara troligt. Har Ö. warit herre i sitt hus och styrt der? Jo, det tror jag nog. Har hustrun brukat motsäga Östlund? (dröjande.) Jaa. Men fom jag säger. .. . lafbrytande.) War Östlund orolig för fina barna framtid? Ö. Åh, de hade fått gå, fom de kunde. D. Det wil säga att Östlund menar, att det hade wal blifwit råd för detamed tiden; men hwar hade Östlund yxan? Ö. Den bars ut och in, war än i werkstaden, än i köket der den begagnades till wedklyfning; jag gömde den icke. Änyo tillfrågad om han ej wille erkänna hwad han berättat wid polisförhöret enligt rapporten, swarade han: det är underligt att jag kunnat be rätta hwad der står, men när man blir öfwer: fallen, så ... i D. Det är förfärligt att Östlund känner alls ingen ånger utan twärtom har sedan polisförhöret blinwit alt mera förhärdad. . Man fan ej såja annat än hwad man wet. D. Men få flö är Ö dock ej, att han ide må minnas detta. Å jo, det fan nog hända. D. Känner Östlund rakt ingen ruelse eler ånger? . L. Å nej, inte just. D. Erinrar ni er icke de intryck och lärdomar, som ni erhöll i hemmet och wid konfirmationen? Det kan wal hända; å jo! D. Tycker ni ej det wore ett rysligt brott, om någon dödar fin hustru och barn? D. — A Det sättes wäl ej så mycket i fräga. Har ni sårat er flicka? Det mins jag ej. 3 Hwad mins ni då? Jag mins att, när skriken war, tog jag in llickan. D. Swilket skrik? Ö. Flickan skrikte. Då domaren, som härunder fortsatt läsningen å af poliskommisfariens rapport, fom till det ftälle, hwarest omnämnes att flickan skall hafwa sagt, att Östlund skurit henne med knif och först efter hennes ängsliga böner om barmhertighet lofwat skona hennes lif afbröt han läsningen och wände sig till Östlund, sägande: Ert eget barn bar wituat mot er! För ett ögonblick rördes Östlund och det — . mA 24 AC KAR — A FAA OEH