Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1873, sida 2

Från Bartholomtinattens tider. Historisk roman af Prosper Merim6ee Kap. 2. Dagen efter gillet. (Forts. från u:r 55.) Han var till och med ett ögonblick villrådig, om han icke borde vända om och hämma sig med några ordentliga slag med flatan af sin klinga; men vid närmare eftertanke nöjde han sig med att låtsa, som om han ej hörde de hänfulla ropen och att låogsammare sätta sig i gång Orleansvägen framåt, pa atstånd förföljd af en skara pojkar, hvari de äldste sjöngo visan om Jean Petaquink, medan de mindre skreko så högt de förmådde: Stoppa med den kättaresjäl! Hej! Han skall briuna väl! Efter eu bedröflig ridt under en halftimmes tid, kom han till den slutsatsen, att han i alla tall i dag sanuolikt icke skulle få fatt på ryttarne, att hans häst utan trifvel vore sald, och att det var mer än tvifvelaktigt, om dessa herrar ville gå in på att gifva houom den tillbaka. Så småningom vande han sig vid den tanken att hans häst var ohjelpligen förlorad, och då han under denna förutsättning ej hade något att göra på vägen till Orleans, slog han äter in på vägen till Paris, eller rättare sagt på en En komisk personlighet i en gammal folkvisa.