Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1873, sida 2

förekoms af värdinnan som blixtsnabbt lutade sig ned på golfvet der den låg. Nå låt mig nu få fram min häst; och du der borta kasta spettet och bär i stället ut min kappsäck.? ?Er häst, välborne herre!? sade en af mäster Eustaches karlar med en grimace, Oaktadt sin sorg lyfte värden åter hufvudet och hans ögon glänste ett ögonblick af skadeglädje. Jag skall sjelf leda fram den till eder, min gode herre; jag skall nog leda fram den.? Han gick ut, alt jemt hållande servetten för näsan. Mergy följde efter. Huru stor var icke hans förfäran, då han i stället för sin vackra röda fux såg en liten hvitskäcklig gammal häst med sönderskarda knän och ett djupt ärr i hufvudet. I stället för sin egen sadel af fin flandrisk sammet såg han en jernbeslagen lädersadel af det slag, som soldaterna brukade. Hvad vill detta säga? Hvar är min häst? ?Kanske ers välborenhet ville göra sig det omaket att gå åstad och fråga dessa herrar ryttare derom, sade värden med lyckad ödmjukhet, dessa värdiga främlingar togo den med sig, de måtte visst ha ha tagit fel på grund af likheten.? Det är ett vackert djur, sade en af kockpojkarne, jag törs slå vad om att den ännu icke är öfver tjugo år.? Man skall då ej kunna förneka att det är en stridshäst, sade en annan; ?se bara ett sådant sabelhugg den har öfver pannan. )Det är dock en utmärkt hud den har?, till