Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1873, sida 3

han gätt in i sitt rum och lagt sig men en stund derefter hört owäsende i det ytre rummet utan att dock till en början fästa sig derwid, emedan det mycket ofta hände, att de kastade in sten, slogo sönder dörrarne och emedan han fruktade, att de skulle wilja mörda honom ockfå. Slutligen gick an dock ut i ytre rummet och tog in flickan till fa På fråga om den älsta gossen brukade ligga i köket genmalte han först: det wet jag ej; men lät till sist afnödga fig ett något mera utförligt besked, sä lydande: Joland funde han ligga i mag: gan, i bland på golfwet, och än i sängen; hwari niot flickan wanligast låg inne hos mig. Domaren tog hu fram ofwan omtalade knif, på hwars blad Putes några fostiga fläckar liksom af blod och wisade den för Östlund, fom på fråga förklarade fig igenkänna både knif och slida, hivariyst han sade sig ej weta, huruwida knifwen legat i sängen. . ; . Då härefter medträt framhafdes, blodigt fom det war och med här och der widfäftadt hår, befans det wara ett stycke granwed men Ösilund kunde ej fäga, om han hade sådan wed. i War det detta wedtiä Östlund begagnade då om natten wid mordet? frågade domaren; men erhöll endast det gamla, vanliga swaret: jag met ej bestämdt, om jag har gjortet eller ej! På en annan fråga förklarade Han fig ej häl: ler med bestämdhet weta, om det warit någon misssämja mellan honom och hustrun kvällen för te mordet. . Ändtligen togs yxan from och lades på doms bordet åt den sida, der Ö. stod, få att Han mycket bekvämt kunde beskåda henne. En känsla af ängslan och beklämdhet tycktes i detta ögon beherrska alla de närwarande; endast Ö, syntes orörd och betraktade med kall upmärksamhet yxan. Tillfrågad om han kände igen Henne gäf han följande olika swar med ett ögondlicks uppehåll mellan bwartz dera: ja, nog fänner jag igen yxan. — Trer jag — om jag ide känner miste — jag bar haft en dylik huggyxa. — Tror nog det ärmin. Om knifwen, fom ånyo framtogs, oh hwilken jämte en del blodiga trafor mid boupte ningen blifwit i sängmadrassen hittad af fmeden Joh. Wilh. Sjöström, ytrade sig nu Östlund sälunda: Åwe) jag mins, tappade jag knifwen på sjön före elgen. Skjortan, fom hade blodfläckar på båda ärs marne, kände Ö. igen säsom fin, men den brag: te honom ock ur fattningen ty för första gångelt kastade han fitt hufwud tillbaka och frågade swjälf; Dwar låg den, då den togs fram? — Härpä fick han dock ej swar. Det på byxor, skjorta, strumpor oc kalsonger besintliga blodet, wille han förklara dermed, att de kunde wäl ha släpat honom på golfwet, då de togo och bundo honom; och blodet in i händerna förklarade han dermed, att de rifwit honom på både Händer oh arm, hwarwid han wet upp högra sijortärmen och wisade ett hopläkt får på armen. . ; Domaren höll nu eft allwarligt tal till honom; men han swarade blott Jag bar ej slagit i hjäl dem få widt jag wet! Något häftig war dock hans röst och att han börs jade fänna fig beswärad märktes bland annat dera af, att han fom ftod midt framför dörröppningen till ett inre tum, med en otålig rörelse kastade hufwudet åt sidan och en wild blick ut genom föns stret i det fria. (Forts) Meddelanden från allmänheten. Herr Redaktör! J sednaste numret af eder tidnina såäser man