Norrländska Korrespondenten – 3 maj 1873, sida 2

hvarifrån de vora komna. De gifte sig der i landet och lärde sina barn sitt språk; deraf kommer det sig, att man ännu i denna dag talar tyska i Siebenbärgen.? Och det är pojkarne från Hameln, som fan flyttade dit? frågade Mergy leende. Jag vill taga himlen till vittne på att det är sannt, ropade kaptenen, ty jag har sjelf varit i Siebenbärgen, och jag vet, att man talar tyska der, medan man rundt omkring talar en helvetes rotvälska.? Kaptenens vittnesbörd var för öfrigt lika godt som så många andra, till hvilka man i nödfall vädjar. ?Vill Ni, jag skall spå Er?? frågade Mila Mergy efter en stund. ?Ja, gör det, svarade denne förtjust, i det han lindade sin venstra arm om zigenerskans lif, medan han räckte henne den högra handen. Mila betraktade den oafbrutet under nära fem minauter, utan att säga något och skakade på hufvudet med en taukfull min. ?Nå, mitt vackra barn, skall jag få heune til käresta, som jag håller af?? Mila gaf honom ett slag öfver handen. Både godt och oudt?, sade hon, blå ögon kunna gifva både lycka och olycka. Det värsta är, att du skall utgjuta ditt eget blod.? Kaptenen och kornetten sutto tysta och tycktes båda lika förfärade öfver det ohyggliga resultatet af spådomen. Värdshusvärdea korsade sig i hemlighet. Jag skall tro, att du är en verklig hexa, sade Mergy, om du kan säga mig, hvad jag nu har i sinnet att göra.