Norrländska Korrespondenten – 3 maj 1873, sida 2

det att kaptenen, som ännu kunde se klart framför sig, utan att vaskla gick uppför trappan till värdens rum, hvilket han, såsom det bästa i huset, utvalt för sin egen räkning. Men Mergy och zizenerskan? Ja de hade båda försvunnit innan kaptenen började sin sång. Kap. 2. Dagen efter gillet. Det hade redan länge varit ljus dag då Mergy vaknade, ännu något yr i hufvudet af minnena trån föregående afton. Hans kläder lågo kastade huller om buller i rummet och hans kappsäck låg öppnad på golfvet, Resande sig till hälften betraktade han all denna förstörelse, och gued sig på pannan liksom för att samla sina tankar. Hans anletsdrag uttryckte på samma gång trötthet, förvåning och oro. Tunga steg hördes i stentrappan, som förde upp till hans rum. Dörren öppnades, utan att man förut gjorde sig omak att knacka på, och värdshusvärden trädde in med ännu surare min än föregående afton; men i hans blickar läste man lätt ett uttryck af oförskämdhet i stället för fruktan. Han låt ögonen glida omkring rummet och korsade sig, likasom gripen at förfäran vid åsynen af all denna oredo. ?Hå, hå, min unge herre! ropade has, äunu i sängen! Nå, det blifver nu bäst vi resa oss så småningom, ty vi få nog en räkning att uppgöra tillsammans. Mergy gapade på värden helt förfärad, trädde det ena benet ut ur sängen och frågade i en ton, som lät åtminstone lika missbelåten