Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1873, sida 2

råttor, som strax drunknade. Det stannade blott en enda kvar i bela staden, och Ni skall få höra hvarför. Trollkarlen — ty det var en trollkarl — trägade en af de sista råttorna, som ännu icke kommit ut i Veser, hvarför Klaus, den hvita råttan, ännu ej vore kommen. ellerrer, svarade råttan, ahan är ou så gammal, att han icke mera orkar går — sSå gå sjelf och hemta honomo, svarade trolikarlen. Ögoublickligen vände rättan om till staden och det varade icke länge, innan hou kom tillbaka med en stor, gammal hvit råtta, så gammal, så gammal, att hon icke mera orkade släpa sig framät. Den unga råttan drog den gamla i svansen, och så gingo båda råttorna ut i Veser, der de drunknade likasem de öfriga. På detta sätt blef staden befriad från dem. Men då främlingen infann sig på rådhuset för att få den utlofvade belöningen, tänkte borgmästarn och rådet, att de nu icke vidare hade något att frukta af rättorna, och trodde, att de för godt köp skulle slippa från en ensam man utan några beskyddare, och så blygdes de icke att bjuda honom tio dukater i stället för de hundra, de lofvat honom. Den främmande gjorde föreställningar häremot, men man bad honom draga för pocker i våld. Då hotade han med att låta dem betala sig ännu dyrare, om de ej höllo öfverenskommelsen. Men borgarne blott skrattade åt denna hotelse, kastade honom utför rådhustrappan och kallade honom en skön råttfångare, ett hån, som stadens alla pojkar fortforo att upprepa, i det de följde bonom genom gatorna ända till Nyport. Nästa fredag kl. 12 på middagen blef främlingen åter synlig på torget, men denna