Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1873, sida 2

i Hameln, och alla innevånarne hade dött at svält.5 aSe, då infinner sig en dag hos borgmästaren en hög, solbränd, torr man, med en mun, som gick ända upp till öronen, iklädd en röd jacka, spetsig hatt, vida byxor besatta med bandrosor, grå strumpor och skor prydda med eldröda rosetter. Vid sidan bar han en liten påse af skinn, Åh, jag tycker ännu jag ser honom lo Allas ögon riktades ovilkorligen mot den vägg, på hvilken Mila stirrande fästade sina blickar. KNi har altså sett honom? frågade Mergy. KNej, icke jag, men min mormoder, och hon kom ännu så tydligt ihåg hans ansigte, att hon skulle kunnat rita af honom.o KOch hvad sade han till borgmästaren?) Han erbjöd sig att mot en summa af hundrade dukater befria staden från den landsplåga som förhärjade densamma. Ni kan väl veta, att borgmästaren och och borgerskapet genast gingo in härpå. Ögonblickligen framdrog främlingen en flöjt af brons ur sin påse; och då han stält sig på torget framför kyrkan, men — lägg väl märke härtill — med ryggen åt densamma, började han spela en underlig melodi, och en sådan, som någon tysk flöjtblåsare aldrig förr spelat, men då skulle Ni blott hafva sett! Så snart de hörde den förstt tonen, kommo råttor och möss i tusental fram ur alla vrår och vinklar. Främlingen tog vägen mot Veser, utan afbrott blåsande på sin flöjt, och sedan han dragit skor och strumpor af sig, gick han ut i vattnet, efterfölld af alla Hamelns