Norrländska Korrespondenten – 29 april 1873, sida 2

Från Bartholomöinattens tider. Historisk roman af Prosper Merime Kap. 1. Reitres. (Forts. från n:r 49.) Der är något att fukta den med?, sade Mila, och fyllde hans glas till randen. Kaptenen tömde det och fortsatte derpå: ?Jag tyckte redan jag kände mig hänga på den der förbannade grenen; da föll det mig in att säga till amiralen: Men, nådige herre! bör man då på detta sätt låta hänga den man, som aufört våghaisarne vid Dreux? Jag såg honom spotta ut sin tandpetare och taga en vy. Jag sade till mig sjelf: fo, hol detta är ett godt tecken.? Han kallade på kapten Cormier, talte sakta med honom och sade till professen: Naå, låt oss nu få karlea hissad upp.? Dermed vände han sig på klacken. Men hissade mig verkligen i vädret; men den duktige Cormier drog sin värja och högg af repet, så att jag föll ned från grenen, lika röd i hufvudet som en kokt kräfta. ?Jag lyckönskar er?, sade Mergy, att hafva sluppit för så godt pris. Han betraktade uppmärksamt kaptenen och tycktes känna sig nagot förlagen öfver att fiona sig i sällskap med en man, som med rätta förtjent galgen; men i denna olycksaliga tid voro förbrytelserna så talrika, att man knappast får bedöma dem med