lugnade honom nägot. och han började åter, ehuru något saktare: ?Eu protestant i grön sammetsdrägt! En hugenott i spansk ringkrage! ack min unge herre! en så lysande drägt ser man icke hos kättarne. Sancta Maria! en jacka af fin sammet är alt för god för dylikt lumpet folk.? Det spanska röret susade ögonblickligen genom luften, träffade den stackars värdshusvärden på kinden och blef för honom till en trosbekännelse från den han talade med. ?Oförskämde pratmakare! Tag detta för att hålla dio tunga i styr! . , . Nå, för nu mia häst till stallet och låt honom icke sakua något, det råder jag dig till. Värdshusvärden sänkte sorgmodigt hufvudet och ledde hästen in i ett slags skjul, i det han lättade sitt bjerta med att helt sakta frammumla tusen förbannelser mot alla tyska och och franska kättare, och om icke den unge mannen sjelf följt efter för alt se huru hans häst skalle blifva behandlad, hade säkert det stackars djuret i egenskap af kättarehäst fått undvara sitt aftonfoder, Den främmande gick in i köket och helsade de der församlade personerna, i det han höfligt rörde vid det breda brättet på sin hatt, hvilken skuggades af en gul och svart fjäder. Då kaptenen besvarat hans helsning, sågo de begge en stund på hvarandra utan att tala. Herr kapten?, sade slutligen den unge främlingen, jag är en protestantisk adelsman, och det gläder mig att här träffa några af mina trosbröder. Om ni icke har något deremot, kunna vi ju äta vår aftonmåltid tillsammans.