blick på trumpetaren och steg ned af hästen utan någons tillhjelp. Värden, som just kom ut ur huset, tog höfligt tygeln ur händerna på honom och hviskade i hans öra, så att ryttarne ej skulle höra det: Gud vare hos Er, välborne unge herre! men Ni kommer hit i en olycklig stund, ty detta sällskap af kätterska hundar — ah! måtte S:t Kristoffer vrida halsen af dem allesamman! — är icke just behagliga för goda kristna, som Ni och jag. . Den unge mannen log bittert: Såå — dessa herrar är protestantiska ryttare?? sade han. ?Ja, och till på köpet 7råitres, fortfor värden, gifve Gud, vår Fru måtte straffa dem! På en timmes tid, som de nu varit här, hafva de slagit sönder hälften af alt hvad jag eger i mitt hus. De äro alla obarmhertiga plundrare, likasom deras anförare, prinsen af Chåtillon, den skenhelige, satans amiralen. Till att vara gammal som Ni är, visar Ni bra nog liten försigtighet. Om det nu händelsevis vore en protestant, som Ni talar med, kunde han ju svara Er med ett dugtigt rapp öfver nacken:? Med dessa ord piskade han betecknande sin hvita skinnstöfvel med det fina spanska rör, som han brukade till ridspö. Hvad för något? Huru? Ni — en hugenott, — protestant, ville jag säga? — ropade värden bestört. Han vek ett steg tillbaka och betraktade den främmande från topp till tå, som ville ban i hans drägt söka eller annat tecken, hvaraf han kunde gissa, till hvilken religion han hörde. Denna undersökning i förening med den unge mannens öppna och leende ansigte