— O-—— Kaptenen, på hvilken främlingens förnäma väsen och fina drägt gjort ett gynsamt ibtryck; svarade, att det skulle vara honom en stör ära. Strax röjde den nyssnämnda unga zigenerskan plats för honom bredvid sig på bänken; och då hon af naturen var mycket tjenstvillig, gaf bon honom till och med sitt glas, som kaptenen ögonblickligen fyllde. ?Jag heter Dietrich Hornstein, sade kaptenen, i det han klingade med den unge mannen. Nihar säkert hört talas om kapten Dietrich Hornstein. Det var jag som anförde våghalsarne? i slaget vid Dreux ech sedan i det vid Ornay-le-Duc.? Den främmande förstod, att det blott var en omväg, på hvilken kaptenen ville fråga om hans namn, och svarade: ?Det gör mig ondt, att jag ej kan nämna ett lika berömdt namn som edert — jag menar mitt eget — ty min faders var väl bekant i våra borgarkrig. Jag heter Bernhard de Mergy.? Nej, hvad säger ni! ropade kaptenen och fyllde hans glas ända till randen: Ja visst har jag känt er fader, berr Bernhard de Mergy; jag har känt honom ända från de första krigen lika väl som jag käuner min bäste vän. Hans skäl, herr Bernhard! Kaptenen höjde sitt glas och sade någrä ord på tyska till sitt folk. I samma ögonblick som vinet fuktade hans läppar; kastade alla ryttarne sina hattar i vädret och höjde ett lefverop, värden trodde, att det var signalen till allmän nedsabling och störtade på knä. Bernhard sjelf blef förvånad öfver denna utomordentliga ära; emellertid trodde han sig dock förbunden att besvara denua germaniska böflighet genom att dricka kaptenens kål. (Forts.)