buro yoggrannt prägelu af att de voro vana vid det sällskap, i hvilket de nu befunno sig. De hade öfvergifvit Tyskland, utan att hafva utsigt till någon fast ställning. Hon med sammetskjorteln var från Böhmen; hon kunde spå i kort och spela mandolin. Den andra var kunnig i cherurgi och tycktes intaga en framstående plats i kornettens aktning. Dessa fyra personer, som hvar och en hade en stor flaska och ett glas framför sis, sutto och pratade mel hvarandra, medan de väntade på måltiden. Samtalet var nära att afstanna, som fallet plägar vara bland hungrigt folk, då en ung man af reslig växt och temligen elegant klädd stadnade sin vackra, röda häst utanför värdshusets port. Ryttarens trumpetare reste sig från bänken, der han satt, gick emot den främmande och fattade uti hästens tyglar. Främlingen, som ämnade tacka honom för hvad han tog för en höflighet, blef snart tagen ur sin villfarelse, i det trumpetaren temligen omildt öppnade hästens mun och betraktade dess tänder med kännareblick, gick derpå ett par steg tillbaka och såg på det ädela djurets ben och växt samt nickade med hufvudet såsom en man, hvilken är tillfreds med sitt resultat. ?Det är en präktig häst, montsir, som Ni rider på, sade baa på rådbråkad franska, och han tillfogade några ord på tyska, som kommo hans kamrater att skratta högljudt. Derpå gick han bort och satte sig midt ibland dem. Denna undersökning, aldeles utan några omständigheter, föll icke den resande i smaken; han nöjde sig dock med att kasta en föraktfull