Norrländska Korrespondenten – 22 april 1873, sida 2

min egen herre, gafs mig derigenom, att man i stället bestämde det till juni. I slutet af maj afreste jag till Castle Roydon, ätföljd af Pat Doolan, för att se, huru min befalluing var åtlydd, att alt skulle göras, som menniskohänder kunde åstadkomma för att försköna detta gamla ställe och göra det värdigt sin sköna, unga herrskariona. Då jag nu ånyo stod under det tak, som jag för många år sedan lemnat, syntes mig det förflutna blott som en dröm, och det föreföll mig, som hade jag under hela min lifstid varit i besittning af den kärlek, som au förljutvande mina dagar, Jag stannade ej länge vid Castle Roydon; några få dagar, och jag var åter vid Mainoven. Se här, hvad jag har medfört åt dig! sade jag första aftonen efter min återkomst, sedan jag likväl först tillräckligt beundrat min dyrbaraste skatt; och jag lemnade ett stort fyrkantigt skrin i dessa händer, som jag så ofta betraktat och altid beundrat. ?Ack Archie! utropade hon, då verelstss diamanter lågo lysande och skimrande framför henne på sin bädd af purpurröd sammet. Hon tog upp balsbandet och höll det i handen några få sekunder: hon betraktade det drömmande, liksom såg hon det ej: sedan föll det på golfvet och låg der, en massa af ljus, under det hon vände sig till mig och lade hufvudet emot mitt bröst. Archie, hviskade hon, jag bryr mig ej om dem, jag frågar ej efter nagonting annat, än din kärlek och dig. År du fullkomligt säker, mina älskliog, att dia forna kärlek är förbi? att du älskar mig och endast mig af hela ditt hjerta.