Norrländska Korrespondenten – 22 april 1873, sida 2

cerarne aflade besök hos enkan till deras gamle kamrat. Vi hörde af dem, huru älskad ech aktad han varit, och ej så få anekdoter berättas om deras majors tapperhet och ömhet i mången blodig batalj. Och om bevis hade behöfts, bade de kunnat lemna tillräckligt många för att öfvertyga verlden om att den man, för hvars skull Lena Morgan för så många är sedan lemnat sin fars hus, hade egt en mer än vanligt ädel och högsinnad karakter. Om mrs Laurences lynne hade varit af en glad och lycklig uatur före hennes makes död, så förändrades det aldeles vid hans bortgång. Det var som om mianet af hennes förlust altid stått för hennes själs öga; ty om än stundom hennes ansigte kunde för ett ögonblick upplysas af någonting som liknade glädje, så återtogo dock dragen nästan lika fort sitt vanliga uttryck af stilla alvar. Vi visste derför, då öfverste Ramsay dag efter dag besökte Mainoven för att få en half timmes samtal med Lena, att en bitter stund väntade honom, om han hoppades vinna hennes kärlek. Denna stund kom slutligen: då sade hon honom vänvligt, men fast, att hon aldrig ämnade gifta sig, att hon ej hade kärlek öfrig för någon annan, än sin far och sitt barn, att all annan var begrafven med det ädla bufvud som slumrade på sin koralldyaa i verldshafvets djupa graf. Och då visste vi, att hennes lifs glädje var försvunnen, och vi fiogo en aning om hvad deras kärlek hade varit. Jag hade mycket aivarligt och ifrigt anhållit, att vårt bröllop skulle stå tidigt i maj, men den första vinken om att jag nu ej längre var