Norrländska Korrespondenten – 19 april 1873, sida 2

Nonsens, pojke! tala aldrig om det.? Men jag måste göra det, jag måste lemna Mainoven, och jag kan väl ej göra det utan att säga, hur tacksam jag — — KPojke, pojke, tyst! sådant prat du kan komma fram med: och hvarför talar du om att lemna oss? Jag tycker, att då vi hade hela besväret med att vårda dig, är det din skyldighet att hedra oss med ditt sällskap nu, då du är återstäld. Men Castle Roydon behöfver mig, sir, och jag vet, att jag får fullt upp att göra med husets iordningställande för ert besök, Kathleen bar gifvit mig åtskilliga order, sade jag och tog i famn solstrålen, som just fört upp dörren, ahon vill veta om hon kan medtaga sina ponies och Turk och Pat och katten —. ?Nej! alla tattana,? afbröt den lilla. Men barn, hvem skulle taga vara på dem?? frågade domaren skrattande. Archiev snarade hon, kastade sina små runda armar kring min hals och dolde sitt leende ansigte mot min axel. Domaren skrattade förtjast åt henne. oLena, sade han, då mrs Laurence trädde in i rummet, du får ha ett uppmärksamt öga på din lilla dotter, hon försöker allaredan sin barnsliga magt på Archie. Hvad skall hon väl då blifva som vuxen 20 En tor flicka.? svarade solstrålen, tittande till morfardren. Jag hade till en början gifvit henne smeknamnet solstrålen, den öfriga familjen hade adopterat det, så att det var pumera hennes vanliga namn.