Norrländska Korrespondenten – 19 april 1873, sida 2

Min sista afton vid Mainoven var inne, och jag var ej sorgsen deröfver. May hade på senare tiden synts undvika mig. Hon vägrade att deltaga i våra gamla lugna promenader, med mindre mrs Laurence eller fadren deltog i dem, och jag hade iakttagit, att hon på Ala möjliga sätt sökte undvika att vara ensam med mig. Jag satt och tänkte på att jag inom tjugofyra timmar skulle vara långt derrfråv, då mr Morgan inträdde. äKDet var då märkvärdigt! sade han. Och jag, som altid ha trott, att May älskade unga Maurice.o ?Gör hon då ej det? frågade jag med en sällsam känsla af hopp i mitt högt klappande hjerta. ?Nej; hon har åtminstone förkastat hans anbud, och detta tycktes vara bevis att hon ej hyser några lifligare känslor för honom. Men jag kan ändå ej bli riktigt klok på historien: kanse när alt går omkring, är det blott en nyck af flickan fastän jag aldrig förut märkt någon sådan af henne. Archie, jag önskade, att du ville tala med henne.? ?Jag, sir! hvad skulle jag kunna säga eller göra? Helt visst skall hon förr lyssna till edra eller mrs Laurencees råd, än till mina.? ?Jag vill hvarken på ett eller annat sätt inverka på henne, sade domaren. ?Hon måste lita på sitt eget omdöme. Men jag skulle önska, att du ville göra klart för henne, hvilka fördelar hon kastar bort. Hon är så mycket barn, att hon knappast kan ha reda på sina känslor ännu. Vill du göra det, Archie? Jag