Norrländska Korrespondenten – 17 april 1873, sida 3

jag förmodar, att han skall bli sir Harald en dag. Ni skall veta, att vi voro barn tillsammans; Meurices egendom gränsar nemligen in till Mainoven, och då hvarken Harald eller jag hade några lekkamrater, voro vi mycket i hvarandras sällskap. Han har mycket länge varit utomlands med sin informator och väntas nu hem. Jag är så glad! tillade hon och blickade dervid så lycklig och strålande på mig med dessa klara, grå ögon, som jag så högt älskade. Detta var då slutet på alt: troligen skulle hon gifta sig med denne unge Meurice, och jag — Ja, jag måste skynda mig att vända ansigtet mot hemmet. Mitt besök i Irland fick ett sorgligt slut. Denna afton förde mr Morgan sin dotter tillbaka; och då jag återsåg honom, tycktes tio år ha blifvit lyftade trån bans skuldror. Archie, sade han, ty han hade fäst sig innerligt vid mig och källade mig nu altid Archie, ajag har varit mycket däraktig, mycket brottslig; jag kan ej göra någon ändring i det förflutna, men deras framtid vill jag, så mycket i mensklig makt står, betryggan Och så gjorde han. Det var liksom tyckte m:r Morgan, att han ej kunde vara nog kärleksfull emot sin dotter — som om han måste ersätta henne de långa åren af skilsmässa och sorg, och som om framtiden vore altför kort för att kunna godtgöra det sorgliga förflutna: Några få lyckliga dagar föllo på min lott, och så blefvo de afbrutna. Det har mången gång förekommit mig, som om sorgen och glädjen i alla lifvets förhållanden skulle vara så