Norrländska Korrespondenten – 17 april 1873, sida 3

blandade, så nära förbundna med hvarandra, att den enas närvaro är blott en gryning af den andres. De dagar, om hvilka jag talar, voro så lyckliga, så fulla af sällbet, att jag bort inse, att de ej kunde vara länge. De tillbragtes af mrs Laurence, May, lilla Kathleen och mig hufvudsakligen ute i det gröna, tyjag hade så länge varit en ofrivillig fånge inomhus, att jag tyckte mig ej vara i stånd att inandas tillräckligt af den friska, rena luften. Jag hade blifvit fullkomligt återställd till kroppen, med undantag af en viss mattighet, som rätt ofta gjorde mig otålig. De länga ridterna eller promenaderna i vagn gjorde dock, att jag rätt snart kände mig vara mitt eget gamla jag helt och hållet, som Pat brukade säga till mig. Kanhända var detta sannt i fysiskt afseende; i fråga om min inre menniska viste jag, att jag aldrig kunde blifva densamme, (Forts.)