styrkan af en pojkes hjerta; nu vid trettiosex år eller åtminstone nära denna ålder älskade jag med en passionerad naturs hela djup ett barn på sjutton år, — ty hon var ej annat än ett barn för mig. Jag insåg hela dårskapen, hela vansinnet deraf; men jag var maktlös som ett rör, hvilket drifves af en mäktig storm. Jag insåg också hela hopplösheten deraf, ty jag märkte, att Mady icke hade för mig någon djupare känsla än den hon skulle kunnat känna för en bror, Ack Mady! att en gåug se dina ögon sänka sig för mina, en gång känna tryckningen af dina armar, eller vidröras af dina fylliga, mjuka läppar! En gång, sade jag? Nej, hon måste antingen sLicke als älska mig eller också åhelt och hållet. Det fans för mig ej mer än ett val, det att blifva frisk så fort som möjligt och så begifva mig utan uppskof till Roydon Castle. Det var det enda råd, jag kunde ge mig sjelf. Aftonen var inne, då dörren öppnades till mitt lilla hvardagsrum, och mr Morgan trädde in, han kom tidigare än vanligt. och barnet hade änou icke hörts af. Jag undrade just, hur mötet nu skulle kunna arrangeras, och ansåg det vara bäst att lemna alt åt slumpen, då Turk kom rusande in och stötte upp dörren på vid gafvel. Med honom följde en liten stapplande varelse, som med baraslig förtjusning ropade: Turk, vänta lillan! — vänta lillan, Turk!? Då domaren såg barnet, blef hans ansigte askgrått och han dolde det i händerna; men barnet gick, efter att ha stått obeslutsamt en stund, bort till honom, lade sin kind mot hans