Norrländska Korrespondenten – 15 april 1873, sida 3

Då jag återvann medvetandet och förmådde upplyfta ögonen, såg jag straxt, att jag ej låg i mitt lilla enkla rum bos Pat Doolaus på the äBlue Board, och ett försök att uppresa min värda person gaf mig blott anledning att uppge ett kvalfallt rop, men ledde ingalunda till uppsåtets fullbordande, aHar ni andtligen återfått er sans, stackars menniskalo yttrade den obehagligaste röst i verlden, och en gammal hexa (jag ber henne tusen gånger om förlåtelse, men detta var mitt första intryck) böjde sig ötver mig och kittlade mitt ansigte med den gigantiska spetsbesättningen kring sin styfstärkade hvita mössa under bemödandet att taga mig riktigt i skärskådande. Och efter hvad hon sedan på det bredaste tungomål i verlden berättade mig, befann jag mig på iatet mindre ställe än Mainoven med all möjlig utsigt att få stanna der en längre tid med ett brutet ben, och ledvridna skuldror. Det var troligt, att KMarquise fått foten ner i en räfkula eller något annat slags håla och fallit; samt i fallet kastat mig af; och han hade troligtvis vid sina ursiuniga försök att komma på fötter igen sparkat mig på skuldrorna, ty de voro illa åtgångna: Hvad dessa första dagar vid Mainonen voro kvalfulla för mig; hänvisad som jag var endast till min hexa hvad umgänget avgick! Hennes försök att bereda mig något slags nöje bestod också uteslutande i berättelsen om huruledes Biddy Eregan; då hon kom hem från 7tvätten, funnit mig liggande i snön; och huru de fört mig in och lagt mig samt huru hon hade vårdat mig altsedan.