Andra Kapitlet. Det måtte varit på förhand bestämdt, att jag inm vågra dagar skulle få veta mera om Mainoren och dess invånare, ty jag fick det på ett sätt, så litet beroende af min egen vilja som möjligt, hvarför jag också altid ansett det för en af dessa händelser i lifvet, som framtiden ensam är i stånd att förklara. Hur ofta händer det icke, — huru ofta har det icke händt oss sjelfva, att de mest hvardagliga händelser eller omständigheter ha helt och hållet förändrat ett lifs rigtniog! Ja, det är sant som man säger, att i vår verld fins ingenting, som man med skäl kan kalla obetydligt. Några dagar efter den ofvannämnde aftonen under det snön änuu låg djup och molnen voro tunga och gråa, fick jag min häst ut och företog en ridt i rigtning af Mainoven, Jag har aldrig kunnat göra riktigt klart för mig, hvarför jag styrde hästens hufvud åt det hållet; det är tillräckligt att säga att jag gjorde det och att jag en lång stund fortsatte min färd så obehindradt och så lugnt genom Mainovens fält. som om de tillhört mig. Då jag uppvaknade från ett slags dröm; i hvilken jag försjunkit, kom jag att tänka på att domaren Morgan kunde möjligtvis tycka mindre om att man så der rärgävget tog en öfversigt af hans egendom, hur vacker den än var; — och jag var just i begrepp att läta min gamle Marquiso göra en vändning, gå jag helt plösligt förnam en våldsam stöt, ett hastigt skimmer af alla regnbågens färger och en skymt af ungefär samma slags solsken, som fyrverkarekrut kan åstadkomma — och jag erinrar mig ingenting mera.