Norrländska Korrespondenten – 15 april 1873, sida 3

Veckor förgingo, innan min gamle grähårige doktor tillät mig att lemna min sängkammare. Slutligen, en dag i februari fick jag lof att gå in i ett litet vackert kabinett, beläget i samma väniug, stödd af mr Morgan på ena sidan och af doktorn sjelf på den andra: Turk, stå stilla! — det är endast pappa? Och innan egarinnan till rösten hann att röra sig ens, såg jag en tafla. som ej långa år ha förmått utplåna ur mitt minne. aKnäböjande låg framför en stor Newfoundländare på sjelfva golfvet en ung flicka. Hennes sysselsättning bestod i att sä ta ett halsbaud at immorteller kring halsen på sin följeslagare, som till erkänsla härför betraktade henna med ögon, uttryckande den djupaste tillgifvenhet. Så fort flickan varseblef oss, reste hon sig, ströende en skur af blommor öfver golfvet; och kom emot oss; aJag är så glad, att ni är bättre, sade hon till mig under det en fin rodnad färgade hennes kiuder. aDetta är mitt enda barn, sir Archibald, min lilla majblomma, sade domaren och smekte kärleksfullt det sköna hufvudet. Med sitt glänsande kastanjebruna hår, sina milda grå ögon, sin vackra panna, samten mun och haka af den mest fulländade form var Mady Morgan i sanning skön. Man fann hos henne en barnslig munterhet, en outsäglig renhet, som gjorde, att man tyckte sig betrakta en sällsyot, älsklig blomma. Vi blefvo snart intima vänner och med domaren och Mady till sällskap vid mitt minnes utflygter, brukade jag återbesöka månget främmande land, genomgå mången förfluten scen under den korta vinterskymningen. (Forts.)