Norrländska Korrespondenten – 15 april 1873, sida 2

plånade. Jag fick ekipaget ut, domaren steg in deri och sade, att jag skulle köra som en rasande till Leenside statiou. Det var lättare sagdt än gjordt, och det gick som om det varit en likvagn. En timmes tid efter vår affärd kommo vi till den väldiga drifvan: då gick jag ned från kusksätet och tog hatten af med den häpnaste uppsyn i verlden. Sir Morgan, sade jag, der ligger en drifva rakt öfver vägen, och jag kan ej komma längre. ?Då svor han, stampade och skummade af raseri; men drifvan frågade ej det ringaste efter det, och jag var vand dervid. Hvad skall jag säga till earlen, kommer i dag?? sade han för sig sjelf. oJag skall sjelf tara dit med honom och låta honom se ställningen, ow ni önskar, sir, sade jag. ?Den gamle gentlemannen kommer ej så snart att få se maken till den drifvan.? KAck och ve, hvad ban svor öfver mig, då han befalde mig att fara tillbaka. Han skickade folk att skotta bort drifvan; men förrän vi hunno till Leenside derefter, hade kaptenen och miss Lena haft tid nog tör att bli vigda femtio gånger, om så behöfts. Ja ers höghet, de skrefvo och skrefvo, men domaren ville aldrig förlåta dem; ouh haus ögon ha aidrig skådat miss Lena sedan. Stuodom tänker jag, att jag varit klokare, om jag låtit lyckan ensam råda. Men tramtiden blott kan ge svar härpå? då han ?Men, Pat, hvad blef det af earlen och mrs. Morgan? frågade jag. aEarlen for sin väg, och det för altid. Jag