Norrländska Korrespondenten – 15 april 1873, sida 2

jag till mig sjelf, då jag ingen annan bade att meddela mig åt, om dessa två kunna hålla sådan skridt hela natten, skola de säkert uppnå Australien innan morgonen. Under det jag stod der, aldeles betagen af förvåning, började det snöa, och detta ingaf mig en idå; jag sprang till verktygskammaren, hemtade en spade och gick halfva vägen till Leenside i snö ända upp till knäna, — sedan arbetade jag. Ni skall veta, ers höghet, att vägarae voro ovanligt smala och min afsigt var att uppresa en barrikad rakt öfver stora landsvägen tör att omintetgöra alla domarens försök att hinna efter miss Lena; och jag arbetade derpå, tills jag var så varm som en stekt potates. Jag kastade snö på vägen från fälten, som lågo å ömse sidor om dem, och det till en betydlig höjd; jag visste, att flere timmar skulle åtgå för att först få menniskor dit, och sen för att få vägen klar. Ack! det var en ypperlig drifva, och jag skrattade af hjertans grund på återvägen, då jag tänkte på bur grundligt jag lurat domaren. Klockan 6 följande morgon var det domaren Morgan, som kom rusande in i stallet och befallde mig att sätta hästarne för vagnen ögonblickligt. ?Bevars, herr domare, sade jag till honom, ni skall ej få hästarne genom dessa förfärliga snödrifvor.? Tyst karl!? skrek han; agör som jag säger och ej ett ord vidare.? Och jag gjorde som jag blef befald. Snön hade fallit jemt hela natten, och jag visste, att spåren efter spaden för länge sedan voro ut