Norrländska Korrespondenten – 10 april 1873, sida 3

vulens grasserande derstädes sades vara ömsom den och ömsom den. Att en och annan ännu lefvande eller redan bortgången personlighet blef af det beställsamma ryktet inblandad i dessa mystiska förhållanden, var nu mindre att undra på; ty någon måste det ju bafva varit, menade mar, soli vållat den onde andens lössläppande?. Hvilka de bemliga makteroa egentligen voro; som samverkade till de spökande uppträdena derstädes, har aldrig blifvit kändt sannolikt derför, att de af de mindre lättrogne anstälda forskningarne omtöcknades af någon de mystiska orsakerna döljande slöja, som gäckade den altför närgångne spanarens försök att komma dessa hemliga krafter på spåren. Att emellertid icke alt var så, som det i sitt naturliga och ärliga skick månde varit, det är då visst. Något galet var det, som störde husfreden och gaf den nyfiken och lättrogna allmänheten avledning att till och med från långt aflägna orter besöka det rycktbara Pspökhuset? och sedan för hemmavarande slägtingar och vänner omtala de mest besynnerliga saker derifrän, hvilkas vidunderlighet ökades alt i mån efter berättarens eller det så kallade? åsyna vittnets i större eller mindre grad uppeldade fantasi och goda minne, eller kanske snarare just tvärtom; Nu till anförandet af några exempel! Husgerådssakerna i detta spökhus? voro isynnerhet utsatta för de hemliga makternas inverkan: De funnos sällan i ordentligt skick på sina platser, der de skulle vara och dit de; enligt husfolkets sammanstämmande (trovärdiga?) försäkran, kort förut blifvit stälda Stundom voro de helt och hållet försvunna och stodo på inga vilkor att återfinna. Nu för tiden vet man visserligen att sådant på ett mycket naturligt, om äfven mindre hedrande sätt kan inträffa, då t. ex. en slarfvig huspiga eller gårdsdräng är mindre ordentlig i fullgörandet af sin tjenst och måhända dertill ändå mindre pälitlig i sin försäkran att detta likväl blifvit fullgjordt, eller (hvad beträffar det helt och hållet försvunna) när der på platser fionas sådana menniskor, som utan att på ärligt sätt kunna skilja på mitt och ditt? känna ett olofligt begär att komma åt sin nästas egendom; men, som sagdt, här är det blott frågan om spökeri?. Ingenting var naturligare, böll jag nästan på att säga, än att man sedan yfrän mun till mun gjorde sitt bästa för att ej förringa ytterligbeten af de spökande möblernas huserande; ty det svärmiska sinnet såväl som det i allmänhet för att iovagga sig i duukla begrepp? eller såsom vi vanligen benämna det: vöfvernaturliga saker, hvarvid dena rama verkligheten och rena sanningen hos den mera ytlige betraktaren och mindre djupsinnige tänkaren, som oftast blifva ganska illa tilltygade. Således fick man snart höra talas om, hurusom dessa spökhuset? tillhöriga saker flyttades än hit och dit af osynliga händer. Sängkläderna kastades, flögo, sprungo eller hoppade (man kunde ej bestämdt säga hvilket) ur sina sängar och soffor utan att någon synlig hand dertill medverkade. När ett annat slående bevis? på det märkvärdiga spökhuset?: Bäst om grytan stod i spiseln började hon att koka öfver med sädan häftighet att pigorna i förskäckelsen Sprungo ut ur köket och lemnade den anfäktade? kökspersedein åt sitt öde; men det besynnerligaste häri var, att när de några ögonblick derefter åter vågade sticka nåsan inom köksdörren, så var elden totalt utsläckt, fast än de nyss förut eldat under grytan så att det riktigt sprakade vid det. Jo, jo, min käre läsare! Hvad säges om det? Det der tål att tänka på, skulle jag tro; eller hur? Kan du kanske på ett naturligt sätt förklara, huru en gryta; när man derunder uppgjort altför stark eld, kan börja att akoka öfver med sådan häftigheto att det deri varande nu öfverflödande våta iunehållet släcker ut elden derunder! Kan du det, ja då kan du då bestämdt icke på ett lika naturligt sätt förklara