ylbarttu Vella lada gut anora trammaren anteo ning, understöddes utskottets åsigt af flere talare. Den första af dem war hr Didfon. Det war egentligen twå argumenter denne talare lade wigt mid. Det första war det, att ala mationer, fom gå ut på ändringar i denna del af rifsdagsord: ningen, ha till syfte att förftöra grundwalarne för wårt representationsskick, och det andra war det, att man med mycket större skäl kunde säga, att försia kammaren representerade swenska folket än man tillerkände denna egenskap åt den andra, hwilkens majoritet endast representerade ett enda intresse, nämligen hemmansegarnes i landet. Tala: ren ansåg naturligtwis för den största olycka, fom kunde hända, om andra kammarens majoritet, få dan denna nu är, skulle få en liktänkande medhåls lare i medkammarens majoritet. Dessa åsigter gendrefwos till en början ganska alwarsamt af br Carl Jfwarsson. Han erinrade den föregående talaren derom, att motionären i grundlagsenlig ordning wäckt en motion, den han önskade få i grundlagsenlig ordning behandlad, och att motionen endast afsåge en partiel ändring af riksdagsordningen. Det wore fålunda aldeles ide å hans sida fråga om något omstörtningsförsök. Widare erinrade denne talare att om någondera kammarens majoritet skulle med fog, efter representanternas ftällning, funna sägas representera ett wisst intresse, få wore det wäl första kammarens, nämligen ftatstjenareoh penningintresset. Alt sådant tal om enskilda intressen, innefattande in: finuationer, borde imellertid wara bannlyst från riksdagens öfwerläggningar, och hr Dickson hade icke med sitt ytrande bidragit til frågans utred: ning eller till befästande af den grannsämja famrarne imellan, hwarförutan intet för fosterlandet lyckligt samarbete är möjligt. Hwad sjelfwa saken beträffade, så ansåg talaren förhållandena ha ut: wecklat fig på ett sätt, att en ändring åtminftone i afseende på walcensus till första kammaren inom fort blir nödwändig. Det är nämligen aldeles uppenbart, att antalet walbara till första fammaren är altför ringa. Walkorporationerna ha nu swårigheter att få alla platser befatta, och det må ste många gånger lemnas ur sigte om den i fråga fatta personen är lämplig, blott han har få stor förmögenhet, att han är walbar oh dessutom har luft att underkasta fig upoffringen af en lönlös wistelse wid riksdagen. Otwifwelaktigt måfte man inom fort wara betänkt på att sänka strecket, få att man får en större mängd fullt lämpliga per fonet att mwälja ibland; men fänfer man ftredet, bör man också wara betänkt pä att gifwa första kammarens ledamöter arvode, ty man fan ej be gära att en person med 2,000 rdra infomft ffall utan ersättning underkasta sig representantkallets fordringar. Hwad mer är: en sädan person kan ide utan godtgörelse mottaga förtroendet. Då förs sta kammaren redan hade godkänt utskottets afftyrkande, hade frågan wisserligen förfallit, men för att framkalla en opinionsyttring wille han återförwisa ärendet till utskottet. J samma riktning ytrade sig hrr Nils Hansson, Uhr, Swen Nilsson i Österslöf, Jöns Andersson, Samuel Fonsson, Hielm, Jöns Pehrsson, äfmens som Per Nilsson i Espö oh Ola Jönsson i Kungsbult, af hwilka bägge den förre anfåg att ftrecdet för walbarhet till andra kammaren utan all wåda kunde sänkas oc den senare anmärkte att i Dan: mark ledamöterna af landstinget ha arvode och att census till denna afdelning af danska riksdagen är att lägre än den till wår första kammare; i Norge ha äfwen alla riksdagsmän atvode, och man har ju ej fett till några häraf upkomna olyckor för dessa länder! På samma sida upträdde äfwen her Johan Fönsson och Danielsson, hwilken senare i sitt bemötande af hr Dicksons ytranden ingick i sådana personligt närgångna uttryck, att vise tal mannen, som under denna del af sammanträdet innehade talmansstolen, ansåg sig böra honom och andra till warning, upläsa senare momentet af 52 S riksdagsordningen. — Hr Törnfelt, fom äfwen talade för återremiss, emedan han gillade motios nens syfte, försäkrade att det i landet, åtminstone i hans ort, ej finnes några färdeles fympatier för första kammaren, hwilken altså borde undergå fådan förändring, att den funne fig upburen af folkets förtroende. Hr Törnfelt fom i sammanhang härmed att eitera det bibelspräk, som ble förs säkran om, att Gud will att ala menniskor skola frälsta warda och til sanningens kunskap komma, och anmärkte att ehuru dessa ord wäl närmast af: såge menniskornas religiösa förhållanden, de dock ide kunde anses främmande för eller otillämpliga på de borgerliga och politiska — en upfattning, hwaraf hr Chrenborg fann fig mycket smärtsamt berörd, så att han anhöll få i protokollet nedlagdt sitt beklagande öfwer att Åen ledamot af fammas ren och en kyrkans tjenare anfåge det tillständigt att förlöjliga Guds heliga ord, hwarpå hr Törnz felt swarade att om det funde falas ett förlöjligande af Guds ord att tillämpa Het på lifwets förhållanden, då förftode han ej hwad förlöjligande