Norrländska Korrespondenten – 10 april 1873, sida 2

UA aNatten efter gick jag fram och tillbaka i snön, försökande alla medel för att värja mig mot kylan och undrade, när det sista ljuset skulle släckas. Slutligen såg jag äfven det, och en half timme senare öppnades stora dörren långsamt och tyst, och miss Lena steg ut, ?År du der, Pat? hviskade hon, under dlet hon drog dörren till, utan att det förorsakacde det minsta buller. Utan tvifvel var ni beredd på att ha mig här, mylady, hviskade Jag som svar; och vi gingo tyst men raskt framåt. Ri har ej långt att gå, mylady, och kaptenen väntar er, sade jag för att inge henne litet mod, ty jag såg att hon darrade som ett asplöf. Ack, Pat!o sade hon och brast ut i tårar. Och i sanning, ljudet deraf gjorde mig kallare än den kallaste natt. 70, Pat! jag hoppas att jag ej handlar altför illa!? Icke det ringaste miss Lena, svarade jag. äKDet gör mig ledsen, sade bon, att jag är tvungen handla på detta sätt; ty det är icke rätt eller hederligt för en flicka att stjäla sig från hemmet som ea tjuf. Men, ack, jag är säker på att det vore mycket oriktigare och brottsligare att stanna och gifta mig med en menniska, som jag hatar. ?Ja, visserligen, miss Lena, svarade jag. oOch helt säkert skall domaren förlåta er, då alt är förbi, och ni är kapten Laurences maka.Och jag uppbjöd hela min förmåga, ers höghet, för att trösta henne; men om jag ej iyekades särdeles deri, så var det väl ej så uvderligt, helst jag hade all möjlig möda sjelf for att tillhakahålla gråten. (Forts.)